Dokumentären David Lynch – The art life är en nittio minuter lång monolog. Med sin karaktäristiska frisyr och med en cigg i mungipan berättar Lynch om märkliga händelser från barndomen, ungdomsåren, försöken att slå sig fram som konstnär. Samtidigt får vi se Lynchsignerade teckningar, fotografier och målningar, alla med makabra inslag.
Efter en timme har 71-årige Lynch, som kontrollerar filmens innehåll helt och hållet, kommit fram till år 1967. Då förstår vi att det inte kommer att bli tid över för resonemang kring tv-serien Twin Peaks eller filmer som Blue Velvet och Wild at heart.
Nycklarna till Lynchs surrealistiska filmkonst finns i barndomen. Mums för psykoanalytiker, men jag sväljer inte konceptet en film om Lynch som inte handlar om film.
