Ett gäng astronauter råkar på en främmande livsform. Vetenskaplig fascination förbyts snart i fasa när den lilla varelsen, Calvin kallad, växer till sig och tvingar in besättningen i ett parti kurragömma med dödlig utgång.
Ja, naturligtvis har vi sett det förut. Life lånar så mycket från Ridley Scotts Alien (1979) att vissa moment känns klipp-och-klistrade. Svenska regissören Daniel Espinosa hymlar dock inte med tilltaget; tvärtom. I många scener ligger spänningen i att vi redan sett hur illa det kan gå när lyckliga vetenskapsmän gullar med den lilla slemhögen de plockat ombord.
Hjältinnorna slarvas bort
Life vinner alltså på sitt utnyttjande av genrens konventioner, men faller också i dess klassiska fällor. För att vara en samling genier tycks till exempel truppens samlade intelligenskvot vara alarmerande låg, vilket i och för sig kan förlåtas, eftersom det finns en hävdvunnen tradition i amerikanska biosalonger att ropa åt puckona på vita duken vad de borde ge fanken i.
Mycket tråkigare är att hjältinnorna slarvas bort. Små fönster in i männens bakgrunder avslöjar att en av dem var med i armén under Syrienkriget, att en annan i killkvartetten har drömt om att slippa sin rullstol hela livet, att en tredje snart ska bli pappa. De två kvinnorna är däremot nästan enbart sina jobb. Hjältemodiga, jo. Kunniga, javisst. Men kött och blod? Det blir de aldrig. I alla fall inte bildligt . . .
Många genuint äckliga scener
Blemmorna till trots måste vi vara rättvisa och utgå från en viktig regel gällande alla sorters rysare: Blir publiken rädd har den gjort sitt jobb. Och tro mig, det finns några genuint äckliga scener i Life, scener som tävlar med de grövsta i The Thing och Alien-sagan.
Calvin ser ut som en blandning mellan vägglus, manet och mal. Redan där bör det vända det sig i magen på somliga. Hans ryckiga rörelser och utstuderat grisiga avrättningsmetoder kommer att göra dig ytterst medveten om dina pulsslag och hur hjärtat skaver i kroppen.
