Hårt. Isak Liljeqvist och Åsa Bodin Karlsson som Billy och Michelle på Masthuggsteaterns knastrigt puderrosa scen. FOTO: Lina Ikse
Hårt. Isak Liljeqvist och Åsa Bodin Karlsson som Billy och Michelle på Masthuggsteaterns knastrigt puderrosa scen. FOTO: Lina Ikse

Fake news och 80-talspasteller

I ett moln av rosa på Masthuggsteatern ser Kajsa Bergström Feiff ett intressant samtal om klass försvinna i platta sanningar om att det är dåligt att ljuga.

ANNONS
|

Michelle kommer med läxor till Billy som är hemma, låtsassjuk. Samtidigt fikar Billys arbetslösa pappa med sin vän, barnens lärare Laura, trots att han sagt att han är på sitt jobb. Laura har i sin tur sagt till sina elever att hennes hund är sjuk för att kunna gå tidigare. Detta trots att hon inte har någon.

Scenen är upphöjd, tuggummirosa. Samma färg som saccosäcken i ena änden och som Billys/pappas tröja. Ljuset klart och kallt, som i en fotostudio. Det knastrar i tänderna av Råger Johanssons scenografi och Hilda Fürsts kostym till Bara nåt jag sa på Masthuggsteatern. De syntetiska 80-talspastellerna och -kläderna, kompletta med aprikosfärgade ankelsockor, känns aldrig nostalgiska, utan snarare som en förhöjd, mintdoftande verklighet.

ANNONS

Och just dessa outfits – stammande från den tid då vuxna klädde sig som barn och barn som små börsmäklare – kommer så väl till pass när Isak Liljeqvist och Åsa Bodin Karlsson övertygande växlar mellan Billy och kompisen Michelle till Billys pappa och läraren Laura, att jag misstänker en medveten blinkning från kostymören till den försvinnande lilla del av publiken som är gammal nog för att faktiskt ha upplevt 80-talet.

Fake news. Alt facts. Eller bara något man säger lite på skoj som får eget liv. Bara nåt jag sa tar fasta på det samtal om lögnens anatomi som ligger i samtidsluften, men gör den hedervärda ansatsen att lyfta blicken ett snäpp, från symtom till sjukdom. Från rak källkritik – vad är sant och inte? – till en mer filosofisk approach – vem får ljuga och när?

Tyvärr låter inte Kristian Hallberg sitt manus löpa linan ut och verkligen testa även den kompromisslösa sanningens värde, utan landar mest i att det är dåligt att ljuga, men alla gör det. Och föreställningen upplöses i en, förvisso lågmäld, hjältesaga om barn som gör det rätta och tramsiga vuxna som minsann borde lära sig. Och det hela känns helt ärligt rätt platt.

ANNONS

Den sårigaste och just därför mest intressanta konflikten i Bara nåt jag sa handlar dock inte om lögner, utan om klass och social hierarki. Den ligger i vanmakten bråkstaken Michelle känner i sin vänskap med Billy, den duktiga killen vars pappa är bästa vän med fröken. Michelle som har en mamma som ”är typ död i huvudet” och som ljög för klassen om att hon hade pool trots att hon bor i lägenhet.

Att fröken Laura är beredd att förlåta Billy nästan vad som helst, men Michelle ingenting, nog det en viktigare sanning att blottlägga än vem som faktiskt har ljugit, och om vad.

ANNONS