Den kallas roman, skådespelaren och dramatikern Andreas T Olssons bokdebut Sista gästen. Men den är egentligen mest ett underhållande kåseri på 170 sidor. Tänk Johan Hakelius, med litterära ambitioner.
Olsson har gjort succé på Stockholmsscenerna med sin enaktare Sufflören. Och bokdebuten går lite i samma stil. Ett porträtt av en gentlemannaexcentriker i marginalen, den sortens kuf, eller nörd om man så vill, som den engelska litteraturen vimlar av. Det är inte så långsökt att tänka sig huvudpersonen Thomas Rapp som en Jeeves utan alla hästar hemma. P G Woodhouse faller i tankarna, men Rapp har läst litteraturvetenskap och citerar hellre T S Eliot. Prufrocks kärlekssång.
Om karaktären verkar anglicistisk så står hans egen håg snarare åt det frankofila. På litteraturvetenskapen har han också läst Raymond Queneau, och den franska humorabsurdismens stil är uppenbarligen även författarens förebild. Kanske snarare Henri Michaux än Queneau, i bilden av den outsägligt ensamme mannen som kan vara vem som helst och ingen alls.
Olsson har fin stilkänsla, att Rapp älskar Lennart Jirlows tavlor och erkänner Slas författarskap är ingen slump. Det är retro för hela slanten. Rapp är född i Vänersborg (Olsson är född i Uddevalla) men framlever sina dagar på berömda Konstnärsbaren, KB, i Stockholm.
Det finns en humoristisk twist i Olssons berättelse om Rapp, som inte ska avslöjas. Det räcker att säga att han nästan blir en stalker när han i sin ensamhet fascineras av ett par i yngre medelåldern, stamgäster på KB, som förefaller ha allt han saknar. Vackert yttre, intressant liv, intensiv parkärlek.
Ibland blir Olssons kåseristil lite väl putslustig - ”det förflutna är inte vad det en gång var. Det var det inte ens då” – och skämten blir lika retro som hela Rapps uppenbarelse. Men för det mesta är Sista gästen trivsam och trots några inkonsekvenser riktigt roande läsning.
