I en liten sjö utanför Berlin gömmer sig liket efter en drunknad man. De som bor i området har slutat bada. Den troskyldiga sommarglädje som sjön tidigare erbjöd är borta. En kropp ligger ju och ruttnar på dess botten.
Det är Jenny Erpenbeck som så konkretiserar den flyktingkatastrof som – ur det europeiska perspektivet – kulminerade hösten 2015 och sammanföll med att hennes roman Gå gick gått utkom i original i Tyskland. Mannen på botten av den tyska sjön var bara en. Längre söderut, i Medelhavet, var de drunknade så många att det knappt gick att tänka på, än mindre att förstå.
Händelser i Berlin
När Erpenbeck skrev Gå gick gått kunde hon inte fullt ut veta vilken sorts verklighet romanen skulle komma ut i. Ändå måste den just då, i den värsta flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget, ha bidragit till att underblåsa det hopp som då faktiskt fanns, den där märkliga hösten när människor i långa rader vandrade norrut genom Europa med minimal packning och stora drömmar om andra liv – och faktiskt möttes av människor redo att ta emot, erbjuda husrum, vinterkläder, leksaker, en hand.
Jenny Erpenbecks berättelse tar sin utgångspunkt i händelser i Berlin några år tidigare, hungerstrejkande afrikanska flyktingar och ett avtal mellan asylsökande och senat om att utrymma tältlägret på Alexanderplatz i utbyte mot skyndsam och vidsynt prövning av de berördas rätt till asyl.
I centrum av Gå gick gått finns Richard, nypensionerad professor i klassiska språk, änkeman, barnlös, just på väg att packa ihop sin forskargärning i flyttkartonger och lämna ifrån sig nyckeln till universitet. Första gången han passerar de hungerstrejkande flyktingarna framför Röda Rådhuset i Berlin varken ser eller hör han det som pågår rakt framför hans ögon. Men inom kort är han djupt engagerad i en grupp afrikanska mäns öde. Sidledes, med ursäkten att det är ett slags forskningsprojekt om tid och gränser, samtalar han med ”blixtslungaren” Rashid, med den unga tuaregen, nomaden som är mer hemma i tältlägren än de flesta, Rufu, den tunna soparen, Ali som vill bli sjukvårdare, Hermes, han med guldskorna, Apollo, Karon, Zair …
Människoöden tar gestalt och blir text, genomkorsade av världslitteraturen, det anonyma och svåruthärdliga i mängden människor på flykt, alla dessa främlingar som ber om plats och erkännande, levandegörs och konkretiseras. Erpenbecks pregnanta och ändå milda prosa, den där förundran inför livets tillfälligheter som hon gjort till ett av sitt författarskaps främsta teman, omfamnar och utmanar. I en passage låter hon Richard fundera över alla dem som mördades under andra världskriget, det tomrum som finns efter dem, eller åtminstone borde finnas och därför göra det möjligt att göra plats för andra.
Storartad final
På samma sätt får den östtyska historien bilda en spegel. Richard levde, precis som Jenny Erpenbeck själv, i Östberlin fram till murens fall. Då stod människor med tårar i ögonen redo att välkomna alla dem som tog sig från öst till väst. Riktningen på flykten var given, vem som upptogs av vem likaså. Och nu, det är väl inte precis så att Richard ifrågasätter själva återföreningen, men kanske den tolkning många i väst valt att göra av hans liv i öst och som inte är hans egen.
Romanens storartade final inleds med två förtvivlade och nästan tomma sidor: ”Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?”. Och så en gång till: ”Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?”.
Erpenbeck har ett förslag. Och erbjuder i romanens avslutande födelsedagskalas ett svar på frågan som är rimligt och värdigt både flyktingmottagandet hösten 2015 och, i den bästa av världar, det som är en möjlig framtid.
