Frigruppen Teater Tamauer tar sig återigen an en populär roman. Den här gången är det dags för Jessica Schiefauers bästsäljande ungdomsroman Pojkarna, som spelas både för skolor och för allmänhet. Det är en tät och spänningsfylld berättelse om könsnormer, våld och vuxenblivande, med inslag av magisk realism.
Kim, Bella och Momo är fjorton år och står på gränsen till vuxenlivet men gör sitt bästa för att stå emot. Skolan är fientligt territorium, killgäng utsätter tjejerna för hånande kommentarer och sexuella övergrepp.
Ibland försöker de göra motstånd, men det är alltid killarna som bestämmer när leken är över.
Vännerna försöker bäst de kan stanna i sin egen värld i Bellas växthus, men allt förändras när de upptäcker att en av blommorna har magiska krafter. Efter att ha druckit blommans nektar, förvandlas deras kroppar. De blir först chockerade, sedan berusade av glädje: förvandlade till pojkar kan de röra sig bland tonårsgängen utan sexualiserande blickar och utan trakasserier: de är fria! “Vi är spioner på uppdrag i fiendens läger!” utropar Momo. När de vaknar morgonen efter är allt som vanligt. Allra mest berusande är det för Kim, som inte vill lämna pojkarnas värld, och snart faller för Tony.
Vändpunkten kommer när Tony våldtar en flicka. I en obehaglig blandning av empati med flickan och svartsjuka på Tony, sparkar Kim till honom, och fortsätter sedan i sitt ursinne att sparka tills han är död. Sedan kan inget bli som det var igen.
Vännerna svävar hela tiden mellan vuxenvarandet och barntillvaron, mellan lek och allvar. Kim vill inte växa upp till kvinna, inte med tanke på hur killarna behandlar dem. Den magiska nektarns effekter gestaltas tydligt av skådespelarnas kroppar, den nya självsäkerheten och friheten syns i deras hållning och deras steg.
Sara Klingvall gör en stillsam Kim tyngd av allvar som låter sig dras ned i en våldsspiral.
Helena Gezelius som Bella och Philip Lithners som Momo är mer lekfulla. Gezelius spelar också Höken, en trovärdig karikatyr av en “tuff” tonårskille. Lithner spelar tonsäkert en självsäker och stöddig Tony.
De många berättade partierna som för handlingen framåt hade kunnat stoppa upp tempot, men de tillåts inte ta överhanden. Här märks det att föreställningen bygger på en roman. De våldsammaste scenerna är återberättade istället för spelade.
Ett par ståtliga träd ramar in scenen där växthuset, vännernas trygga rum, står i centrum. Längs sidorna står de stängsel som Kim klättrar över och kryper igenom på sina nattliga stöldturer med Tony. Här utnyttjas hela lokalen till max, när skådespelarna tar sig upp längs sidan och spelar från var sin sida av publiken.
En möjlig läsning av Tamauers Pojkarna är att Kim är transkille, men den är inte självklar. Det verkar som att man inte riktigt har bestämt sig för om Kim ska vara kille eller inte, uppsättningen säger hela tiden emot sig själv. Jag önskar att man gjort ett tydligt val och hållit sig till det, och då låtit en man spela Kim. Syftet med berättelsen är ändå något helt annat, och därför blir transtemat inte tydligt gestaltat.
Inledningsrepliken “Ett rovdjur kan välja att inte ta, men bytet har inget val” sätter tonen: i högstadiets värld är killarna rovdjur och tjejerna deras byte. Tony och hans gäng är högstadietidens värsta killar, de som dyrkar makt, styrka, våld och sexuellt förtryck.
Det handlar om vilka destruktiva roller kön skapar åt oss, och hur fundamentalt makt, våld och styrka är i pojkarnas värld. Vuxenblivandet kommer med könsroller, sexualitet och leken går över i allvar, som hotar vännernas sammanhållning.
De tre vännerna möter inte våld när de är killar, men bara på villkor att de spelar med i det våldsamma spelet. När Kim dras med allt djupare är det till slut minnet av att själv ha varit utsatt som hindrar ett fullständigt uppslukande. I en nyckelscen som föregår våldtäkten orerar Höken över Tonys påstådda sexuella erövringar, och Sara Klingvalls Kim är för första gången tydlig med att avsmaken för den manliga världen.
I slutet tar de tre vännerna avstånd från allt det här: de vill inte bli vuxna, inte kvinnor eller män, inte jägare eller byte, utan människor. Att Kim, Bella och Momo delar på berättarrollen bidrar till att göra det hela till en gemensam historia. För Pojkarna är inte bara Kims berättelse, inte heller bara de tre vännernas. Det är en kollektiv historia, det är så många flickors och transpersoners erfarenheter av våld och sexuellt förtryck, men förmedlat med uppskruvad dramatik och magisk realism.
