Ellen Mattsons nya roman Tornet och fåglarna har den ensammaste hjälte jag någonsin mött.
Året är 1719. Henrich Danckwardt ska försöka hålla Marstrand mot dansken.
Nedanför fästningen ligger staden, full med bohuslänningar som inte verkar bry sig så mycket om huruvida de förväntas tala svenska, norska eller danska, så länge inte soldaterna bränner ner deras hus igen. Inuti fästningen finns män med likadana uniformer som Danckwardt själv, människomaskiner som jobbar för att lyda order. Det kan förstås inte sluta lyckligt.
Det är bara ett år sedan Ellen Mattson gav ut sin förra roman, Sommarleken, en mörk och vacker uppväxtberättelse från Bohuslän.
Fast jag tror knappast att hon skrivit ihop nya Tornet och fåglarna bara på något år; det här måste vara en roman hon jobbat med mycket, mycket länge. Den är så framknådad och välskriven, så gediget researchad och insiktsfullt komponerad. Samtidigt är romanen ingen lätt läsning.
En gång i tiden var Europa fullt av 1700-talsofficerare med tjusiga namn och blanka stövlar och okuvliga blickar. Henrich Danckwardt var en av dem.
Nåja. Åtminstone hade han ett tjusigt namn. Okuvlig blick är det väl snarare författaren som har.
Ellen Mattson tar nämligen ett järngrepp på läsaren. Allt svårt måste vi vara med om. Iväg till Galgholmen med oss bara. Ner i fängelsehålorna med den stinkande halmen och råttorna. Iväg till kriget som pågår på en grusväg där det varma röda blodet rinner i groparna medan en präst knäböjer i sin kappa och tackar Gud för segern.
Den genomsnittlige läsaren av GP:s kultursidor är möjligen mer bevandrad i Bohusläns 1700-talshistoria än vad jag är. I så fall vet ni redan att kommendanten Henrich Danckwardt på Carlstens fästning på Marstrand kapitulerade för den danske befälhavaren Peder Tordenskiold på ett ganska oklart vis, efter en kort belägring.
För läsaren är det som om belägringen börjar långt innan dansken kommer. Att följa Danckwardt genom livet på fästningen är lika tungt som att följa Marlow uppför floden i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta.
Danckwardts liv är pliktens. Ändå är han kanske friare än sin stränga syster, en bifigur som får form på ett karakteristiskt Mattsonskt minimalistiskt vis, med några enkla ord om hur hon kniper med munnen och hukar över syarbetet. Ellen Mattson är mycket skicklig på att måla starka bilder med få ord.
Förutom systern är kedjefångarna de mest levande skildrade på fästningen. Deras järnbojor runt nackarna är verkliga och man kan förstås tänka att de liknar Danckwardts mentala.
Normalt är det mycket svårt att blända mig med historiska romaner som handlar om verkliga människor. Jag tycker att historieböckernas verklighet är värsta sortens romanpremiss, jag brukar sucka: ”Men skriv en biografi istället om du nu är så intresserad av X!”.
När det gäller Ellen Mattson är jag tvungen att ompröva min motvilja. Jag kapitulerar. Henrich Danckwardt blir levande; ingen hade kunnat skapa ett lika starkt porträtt genom en biografi.
Alla Augustjuryer i världen har hittills glömt bort att Ellen Mattson finns. I år ska de väl komma ihåg det ändå?
Fotnot: Ellen Mattson medarbetar på GP Kultur, därför recenseras Tornet och fåglarna av Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning.
