Dumsnygg nostalgitripp i rymden

Star Trek: Beyond får kämpa för att vinna över sin publik, skriver GP:s recensent.

ANNONS
|

2009 hade Lost-regissören JJAbrams reboot av den eländiga Star Trek-filmsviten premiär. Från himlen dånade Beethovens nionde symfoni över biobesökarna när de kom ut ur salongen; pilfinkar och rödhakar trudeluttbattlade, blommorna lyste så starkt att de minde om neonskyltar i Las Vegas om natten, eller varför inte USSEnterprisenacellampor, och hjärtat var lyckligt, fotstegen lätta, livet ett äventyr. Äntligen! skrek vi rakt ut. Abrams hade lyckats där så många fallit, och Star Trek gick mot en ny vår.

Hans film götliv i den äldreStar Trek-mytologin och introducerade Kirk, Spock och Uhura för en ny generation popkulturkonsumenter, men fick en inte alls lika imponerande uppföljare i Into Darkness (2013), och när tredje delen utannonserades, en film som JJAbrams inte ens skulle rodda, befarade därför många att kvaliteten skulle urholkas ytterligare.

ANNONS

Under de första minuterna verkar farhågorna stämma. Den lättsamma inledningsscenen som träffar helt fel i rytm och tajming är illavarslande, och när filmens huvudintrig bara några klipp senare visar sig vara en lövtunn äventyrsformel av billigaste märke, känner jag mig redo att plita ner två fyrar i protokollet. Berättelsen om hur stjärnskeppet Enterprise kraschlandar på en främmande planet ockuperad av en ny och hänsynslös fiende, skulle kanske göra sig väl som ett pilotavsnitt till någon av tv-serierna, men i en storfilm som dessutom ska avrunda en tänkt trilogi är det bara för billigt. Vi snuvas på det mäktiga rymdepos vi förtjänar.

Även dumsnygga standardäventyr kan dock vara underhållande, vilket jag snart påminns om. Ingenting har förändrats från 2009. Zachary Quinto är fortfarande en utmärkt Spock, Chris Pines clowniga tolkning av kapten Kirk är fortfarande spot on, och den tredje i bromance-trion, Karl Urban, gör fortfarande sin roll som skeppsläkaren Bones med en så barnslig kärlek till ursprungskaraktären att det är omöjligt att inte glädjas med honom. Deras dialog må vara översållad med enpoängare, men den är också ofta rapp och rolig på bästa Simon Pegg-vis; det omvittnade Star Trek-fanet som gör Scotty i filmen har varit med och skrivit manus.

ANNONS

Star Trek: Beyond får kämpa för att vinna över sin publik, visst, men med snygga rymdactionscener, övertygande skådespelarprestationer av hela Enterprise-bryggan, och många omsorgsfulla detaljer att blidka fansen med – till exempel planetens fula stenbumlingar; helt klart en flört med 60-talsseriens billiga kulisser – lyckas den till slut.

ANNONS