Detaljsäker skildring av en kulturman

Henrik Bromander bjuder på ett ljuvligt lustmord på en kulturman i tiden. Hanna Jedvik har läst en detaljsäker skildring av en ung människas resa mot botten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Nöjesjournalisten Jens Svanström skriver ”en” istället för ”man” i sin dagbok. Det är viktigt. Och en tydlig markör för den person som han strävar efter att vara. Och den som han är utåt. Nämligen den feministiska och socialistiska skribent som producerar ilskna krönikor om mansvälde och gubbslem. Som är medveten om queerteorier och vikten av ett språk som inte är manligt kodat.

Jens Svanström i Henrik Bromanders nya roman Bara en kram gör viral succé 2011. Precis när krönikor och opinionsmaterial får allt större tyngd på nätet och Twitter växer sig starkt som forum för positionering och marknadsföring av individen som varumärke. Jens Svanström är plötsligt namnet på allas läppar och de krönikor som han skriver för gratismagasinet Replik (med Nöjesguiden som verklig förlaga) sprids med vindens hastighet. Klättringen mot toppen är påbörjad. Privat är det desto rörigare för den trendkänsliga skribenten. I dagboksform gestaltas huvudpersonens tankar och inre liv, inte minst hans relation till det motsatta könet. En misogyn historia utkristalliseras. En historia som rimmar illa med den feministiska fasad som han visar upp i offentligheten.

ANNONS

Henrik Bromander är serietecknare, dramatiker och författare. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra (Ordfront 2005), men fick än större uppmärksamhet med den tunga serieromanen Smålands mörker (Galago 2012) om den homosexuelle fascisten Erik. Romandebuten Riv alla tempel (Atlas 2014) var den första delen i en trilogi om maskulinitet, i vilken han utforskade kroppsbyggandets baksidor och mekanismer. I uppföljaren Vän av ordning (Atlas 2016), som bland annat blev nominerad till Sveriges Radios romanpris, var det rasism och näthat som stod i centrum när han trängde in i skallen på nättrollet Joel.

När Bromander nu tar sig an den genusmedvetna, bildade kulturmannen går han än en gång djupt in i medvetandet på sin huvudkaraktär. I dagbokens form skriver Bromander fram antydningar och glidningar som porträtterar en ung man med störd självbild och bristande verklighetsförankring. En djupt trovärdig och träffsäkert gestaltad karaktär, vad det gäller allt ifrån de politiska analyserna av samtiden – till haken som denne indienörd från Göteborg hänger på. Inte en plats, inte en gata, inte en fundering kring små smala indieband från Sveriges framsida landar snett i denna detaljsäkra skildring av en ung människas resa mot botten. För snart kommer rykten om tjatsex, gränslöshet och övergrepp i kapp Jens Svanström. Allt som han har byggt upp riskerar snabbt att rasa i takt. Samtidigt jagas han av tidningskris och vikande annonsintäkter.

ANNONS

Henrik Bromander hade först tänkt kalla Bara en kram för Kulturmannen, men Ebba Witt Brattström hann före med sin essäsamling Kulturmannen och andra texter. Det hade annars varit en träffande titel på denne skildring av en på ytan modern man som innerst inne bär på en stereotyp bild av kvinnor, som något att visa upp och undervisa. Som är hans att ta för sig av. Som när de ifrågasätter och gråter enbart gör livet surt för honom personligen och hans totala brist på självinsikt.

Kulturmannen är nämligen inget fenomen reserverat för Ebba Witt Brattströms generation. Personlighetstypen och problematiken kan ringas in och identifieras av de flesta kvinnor som har stött på en så kallad Kulturman. Oavsett ålder. Kulturmannens förekomst och misogyni förnekas i debatten endast av de män som beter sig som typiska kulturmän. Och förstås även av andra antifeminister. I den mån de förmår att engagera sig i frågan. Här faller Jens Svanström väl in i mallen då hans enda intresse är han själv och den egna karriären. Andra finns till för att bekräfta honom.

Rent litterärt blandar Bromander upp dagboksanteckningarna med Jens Svanströms försök att skriva en roman om en rejält aggressiv och farlig våldsverkare som begår grova övergrepp på kvinnor. Det är en god idé, som tyvärr inte räcker hela vägen fram. Väl mycket lämnas åt läsaren när det kommer till att dra slutsatser utifrån dagboken, vilket kräver en mottagare som är ytterst insatt och kunnig i såväl genusdebatt som kulturjournalistik och mediebransch.

ANNONS

Samtidigt som den fiktiva romanen och dess kräkframkallande våldsskildringar blir väl magstarka och övertydliga. Någon slags medelväg hade varit att föredra. Men jag antar att Bromander högst medvetet har valt bort just medelvägen, även om den kanske hade vunnit i läsarvänlighet och trovärdighet. Det här är dock bara randanmärkningar angående Bara en kram. I stort bjuder Bromander på ett ljuvligt lustmord på en kulturman i tiden.

ANNONS