Den vilda jakten på pirattrålarna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Så länge man inte vet vem som sitter i fordonen är det sällan intressant att läsa om vilda jakter. Spelar ingen roll hur nära kanten på klippan bilen kör. Så länge jakten är huvudnumret, mer än de människor som jagar och jagas, är det omöjligt att på riktigt engagera sig och jag blir den sortens läsare jag helst inte vill vara, hen som kan gäspa käkarna ur led, helt obekymrad om den brutalitet som pågår på boksidorna.

Ett läsvärt undantag från den allmänna berättarregeln är Jakten på Thunder av de norska journalisterna Eskil Engdahl och Kjell Sæter. Boken är en sorts genrehybrid – delvis dokumentär, delvis actionthriller –och här är det verkligen jakten själv som står i fokus. Hundratio dagar av båtjakt i Antarktis, genom stormar och packis, i ett vindpinat ingenstans, fyller boken med action. Men den här gången är ärendet så angeläget att jag kanske inte köper men i alla fall är mer villig än vanligt att överse med actiongreppet.

ANNONS

I centrum för berättelsen står två fartyg. Dels pirattrålaren Thunder, som är en del av den internationella maffia som förser lyxkrogar i Asien, Europa och USA med val och fisk. Dels m/s Bob Barker, som tillhör Sea Shepherd; en radikal miljöorganisation, känd för att värna marina ekosystem och utrotningshotade arter med direkta, ibland kritiserade aktioner. När den svenske kaptenen och Sea Shepherd-aktivisten Peter Hammarstedt, tillsammans med sin besättning ger sig ut på världens farligaste vatten har han flera pirattrålare på listan. Men den vars väg han korsar först blir den mest ökända av dem alla: den ständigt gäckande Thunder. Att hitta Thunder är som att hitta sin Moby Dick, konstaterar Hammarstedt. Därefter följer en kraftmätande jakt över världshaven, mot Guineabukten och den dramatiska upplösningen, allt medan en Interpol-grupp jobbar på fallet från sitt håll.

Boken är till stora delar skriven som en roman med vad jag antar är fiktiv dialog från besättningen på de båda båtarna. Jag gissar att greppet är tänkt att öka nerven, man ska vara med när det händer, känna jakten in på bara skinnet, i presens. Men som skönlitteratur lämnar Jakten på Thunder en del att önska. Författarna väljer att lyfta upp och understryka den yttre dramatiken. Men historien om det som kom att bli världens längsta fartygsjakt behöver alls inte kläs i thrillerkostym. Den spänning som finns i det dokumentära hade räckt mer än väl.

ANNONS

Om författarna valt att gå åt stilistiskt motsatt håll, ta ett steg tillbaka och istället fördjupat porträttet av Peter Hammarstedt hade prosagreppet kunnat bli intressant. Nu får vi istället veta massor om alla turer i katt-och-råttajakten och väldigt lite om huvudpersonens drivkrafter. ”Världen är full av galenskap”, tänker Peter Hammarstedt vid ett tillfälle när han granskar sjökortet. Det är ungefär så nära man kommer den svenskamerikanska kaptenen med ”den pojkaktiga frisyren och sparsamma skäggväxten.”

Som bäst blir boken när den ligger lågt med prosan och blir mer av ett regelrätt reportage. Eskil Engdal och Kjetil Sæter har djupintervjuat besättning på båda båtarna och en rad andra människor som arbetar för att stoppa tjuvfiskeindustrin. När den researchen får tala för sig själv växer boken till en ögonöppnare som lär mig massor om ett miljöproblem som världens regeringar länge stått maktlösa inför och vars följder är katastrofala, inte minst för Afrika som drabbas hårt av proteinbrist.

Efterhand kommer tjuvfiskeindustrin att framstå som ett laglöst helvete, styrt av mutor, korruption och hänsynslös vinstjakt hos ljusskygga affärsmän som håller sig utom räckhåll med hjälp av båtar som ständigt byter besättning och namn. Bland annat får jag veta att Mongoliet av alla länder – en inlandsstat! – har ett kravlöst sjöfartsregister. Besynnerligt nog finns det alltså båtar som har sina ”hemmahamn ” i Ulan Bator! Skakande intressant är också att bli insatt i vilken sorts summor som är i omlopp: upp till fem miljoner dollar kan en enda pirattrålare dra in på säsong. Att tömma haven på tandnoting, som senare serveras som delikatessrätt på lyxkrogar i Tokyo och New York, kan ge lika stora vinster som människosmuggling och narkotikahandel.

ANNONS

Bokens gestaltande avsnitt gissar jag, är till för att stärka känslan av autenticitet. Men riktigt autentiskt blir det först när Eskil Engdahl och Kjell Sæter gör vad de gör bäst, nämligen grävande journalistik, som ger mig inblick i en värld som är okänd för mig. I det läget är jag för en gång skull beredd på att gå med på att jag får veta så lite om den som styr fordonet.

ANNONS