Det är en mäktig bok debutanten Linus de Faire har skrivit. Den är som ett grekiskt drama med en kör av röster (samlade i ett appendix med omdirigerande noter) som faller huvudberättelsen i talet, fördjupar och säger emot. Fullständig uppmärksamhet krävs för att kunna navigera i denna stormvind av historiska faktauppgifter, motstridiga verklighetsbeskrivningar, i myllret av gestalter med likalydande namn och inflikade arabiska uttryck som ofta inte översätts. Författaren tar sin historia och läsaren på djupaste allvar, inget curlande här inte!
En fiktiv memoar
Boken om Yousef är en fiktiv memoar och ett försvarstal av en terroristanklagad palestinier som kallar sig al-Khayal (fiktionen). Han sitter i isoleringscell för inblandning i mordet på Libanons tidigare premiärminister Rafiq Hariri 2005. Otursförföljd befann han sig på attentatsplatsen, men är bara en oskyldig fågelskådare, hävdar han. Memoarerna, med tyngdpunkten i barndomens sönderbombade Beirut där även mor och far utkämpar ett ställningskrig, skriver han för att hindra cellens mögliga väggar att smälta samman med hans hud.
Text med många fallgropar
Genom att stycka upp sin berättelse, göra den polyfon, arbeta med skrönor (som tillhör boken höjdpunkter), symbolik och konkurrerande sanningar skapar de Faire en porös text med många fallgropar. Som läsare tvingas man rannsaka sina ståndpunkter och eventuella fördomar. Synd bara att det smugit sig in ett faktafel i den nutidskronologi som tillsammans med två kartor finns i slutet av boken: Den första palestinska intifadan började 1987 och inte två år senare.
Boken om Yousef är författad på ett språk som kan ta ut svängarna och bli yvigt och metaforrikt för att ge en illusion av en översättning från arabiska, men ibland också driva med förväntningarna på ”något diffust orientaliskt drypande” som det talas om i en av bokens metatexter.
Som sagt, de Faire håller en på tårna i en debut som är ett imponerande kraftprov.
