Karin Brygger besöker konstutställningen På väg, med Liz Carina Karlssons blandning av skulptur, målningar och teckningar.
Karin Brygger besöker konstutställningen På väg, med Liz Carina Karlssons blandning av skulptur, målningar och teckningar.

Brygger: Liz Carina Karlssons verk kompletterar varandra

ANNONS
|

Det är inte helt lätt att hitta till galleriet. Eller rättare sagt: inte helt lätt att hitta rätt dörr när man väl hittat huset, som är stort och gammalt och mörkt gult. Men när man prövat ett par dörrhandtag kommer belöningen. I galleriet visas just nu Liz Carina Karlssons verk, från olika tider och i olika material. Karlsson är skulptör och målare med utbildning från bland annat Hovedskous, idag har hon studio i Majorna såväl som studio för stenskulptur på Konstnärernas kollektivverkstad i Bohuslän.

Utforskar relationen mellan Kärlek och Tåg

Valet att inte renodla utställningen medför en viss spretighet: ska man fokusera på stenskulpturerna eller på teckningarna (från 1997) eller på målningarna? Jag blir lite splittrad. Men efter en stund upplever jag att de kompletterar varandra. Det blir också lättare att hitta in konceptet när jag får veta att Karlsson aktivt arbetar med tema Kärlek och med temat Tåg. Båda framgår förvisso tydligt, det handlar inte om det, utan om att konstnärens berättelse öppnar för ett utforskande av relationen mellan dessa två skilda teman. Här finns med det släta svarta snabbtåget, den japanska Shinkansen ett påkallande av samtidens tempo som något som trots sin blänkande effektivitet inte helt kan genomföras; tåget är avbrutet. Samtiden lockar oss med sin blanka och ensidiga tro på att alla processer har en början, en mitt och ett slut. Men Karlsson bryter den illusionen med just själva kombinationen av verk. Jag fäster mig också vid skulpturen av det kyssande paret och faktiskt också vid de stora hjärtan av sten som står utplacerade. Ett helt hjärta. Men ett helt hjärta av sten. Dynamiken i dessa skulpturer där materialet motsäger vår önskan om ett rött och mjukt hjärta av kärlek gör att den lätt klichéartade formen överskrids.

ANNONS

Kolteckningarna lägger sig som en skugga

De färgstarka och abstrakta målningarna dominerar utställningen. De representerar såväl "det inre rummet" – kanske kan man säga insikten, som utsikten från "tåget". Det blir uppenbart att begreppet "resa" kan appliceras såväl på det inre som på det absolut konkreta, tågfönstret, landskapet, samtiden.

Det som i sin tur bryter av mest är ett fåtal teckningar i kol. Redan innan jag läste om bakgrunden till teckningarna, vilka Karlsson arbetade fram under en workshop belägen i Brande, en knutpunkt för nazisterna under andra världskriget, lade sig teckningarna som en skugga över min axel. En efterhängsen, skrämmande kontrast till målningarnas färg och värme. Teckningarnas många streck och skuggor är hotfulla: godsvagnar, spår utan slut och mörka tåg som tycks fara rakt in i en byggnad – ett läger? En av teckningarna är mer intressant än de andra: en mur, taggtråd skrapar i himlen. Framför muren ett gigantiskt mörker: Vad är det? Själv ser jag ett jättelikt, svart öga. Ögonvitan förkolnad eller så har pupillen, kärnan i vår blick, gått sönder, flutit ut. Ristningarna på muren blir ögonfransar. Men ögonfransarna står så emot varandra att de liknar vakttorn. Karlsson gör rätt som ställer ut dessa tillsammans med både det varma måleriet och de mjuka stenskulpturerna. I de senare kan man vila.

ANNONS
ANNONS