Ett sällskap i det gröna. Det är en rar bild på folk under rast från livets vedermödor. I Elisabeth Hjorths nyutkomna roman Nattens regn och dagens möda finns en scen, där Karin Boye inför några författarkollegor pekar mot en grupp semesterfirare och utbrister: ”Det här är vad som kan åstadkommas med gemensam kamp.” Vad gemensam i detta sammanhang åsyftar får varje enskild läsare avgöra. Scenen från sommaren 1938 reproducerar föreställningen Boye som lössläppt skrivbordsradikal. I mötet med arbetarrörelsen naiv och vilsen. Men här i Frisens park är hon glad! Och det kanske trots insikten om att de intellektuella som ibland samlades hos Sigtunastiftelsen förmodligen inte kunde ta åt sig äran av den svenska semesterlagstiftningen. Stundens glädje delas ändå med andra. I ensamhet gnager oron. Hur förfogar människor över sina och andras tankar och kroppar?
Skrivandets förpliktelser och villkor utgör tillsammans med den europeiska fascismen och sexualmoralen kärndiskussionen i Hjorths bok. Två kvinnor med borgerlig bakgrund som här får brevväxla står i centrum. Konsekvent men finkänsligt belyser både korrespondenterna och kretsarna omkring dem klassamhällets verkningar och kontraster. Av tiden reduceras Karin Boye och Ruth Kjellén-Björkquist som är rektorsfru i Sigtuna till fenomen att tacka i det tysta. Sidohistorien om Boye och den tyska judinnan Margot Hanel blir påträngande köttig och med sitt smussel flerfaldigt smärtsam. När Kjellén-Björkquist går med matkorgen till en ensamstående, förment onormal mor är hon däremot varken stolt eller skamsen.
Runt 1940 tycks det vara lättare att strida mot naturen än förtrycket, och Kjellén-Björkquist upprörs över det öppenhjärtiga i Boyes själs- och kärleksbetraktelser. Väninnors prat om avvikande raser berörs hon i och för sig också illa av. Om Boye är den uppriktiga brottas Kjellén-Björkquist med sin återhållsamhet som en tillgång och plåga. Fast med ytterligare ett bidrag till legendbildningen om Boye, blir den största behållningen av Nattens regn och dagens möda porträttet av den relativt obekanta skolvärdinnan. Och nog inser Ruth Kjellén-Björkquist att hon ensam kunnat gjort föga för att förhindra världens olyckor.
Karin försvinner. Drabbad av svält och förtal dödar den frånskilda Sigtuna-kvinnan sina söner. Bygden tiger. Bearbetningen av trauma efter krig, flykt och barnförlust känns igen från Hjorths förra bok Vid himlens början (2013). Steget från splittrad samtid till mörkt historiskt skede innebär hursomhelst ett stilistiskt fall framåt. Även om en del av de politiska samtalen påminner om nutidskommentarer och författaren mot slutet får svårt att tygla liknelsebegäret, är detta ingen moral- eller avståndspredikan. Hjorth rekonstruerar ett samhällsförlopp där språkmakt står mot maktspråk. Vad hjälper semester för den som berövas materiella resurser eller rätten att fullt ut vara människa? Att en reform kan sprida glädje erinrar i vilket fall om den vackra gemenskap, som Elisabeth Hjorth skapar med orden.
