Det gör han också, packar ner fyra sköldpaddor från Galápagosöarna i en sandlåda på sitt skepp som färdas runt jorden. Under tiden funderar och skriver han; om djurarter, om hur han tror de är släkt med varandra. Han samlar stenar också.
Men en dag kommer Darwin hem till England med sina sköldpaddor som han kallar Tom, Harry, Dick och James. Harry är egentligen en hona, men det upptäcks inte förrän hundra år senare.
Darwin gifter sig och börjar skriva böcker. Sköldpaddorna dör eller försvinner – alla utom Harriet som hon får heta. Hon bara lever och lever, och dör inte förrän 2006 när hon beräknas ha uppnått 175 års ålder.
Det är en spännande historia Helen Rundgren och Cecilia Torudd berättar i Harriet och Charles. Torudds illustrationer är som alltid komisk-realistiska i en fantasieggande stil, med fyndiga pratbubblor här och var.
Rundgren har delat in boken i två delar där den första skildrar Harriets liv och den andra Darwins mer i detalj med fokus på evolutionsteorin. Det är ett något rörigt upplägg, och det blir svårt att hänga med i del ett när man inte har kunskaperna som kommer i del två – men efter ett par omläsningar inser jag att det inte gör så mycket.
När man läser faktaböcker med barn är avbrott och diskussioner och frågor ett tecken på att intresset väckts till liv, och ett lite snurrigt arrangemang kan till och med gynna detta. Och den avslutande tidslinjen, med tecknade nedslag i all den historia den gamla sköldpaddan genomlevde, är hisnande.
