Journalisten och Rysslandskännaren Kalle Kniivilä har under de senaste åren skrivit tre böcker om Ryssland – där han intervjuat vanliga medborgare om deras syn på Putin och hans regim, den ryska annekteringen av Krim och den ryska minoritetens situation i dagens Baltikum.
Hans fjärde bok, Tanjas gata. Rysk vardag 1917–2017, handlar om människor som någon gång under de senaste hundra åren har bott längs en och samma gata i den stad som under denna tid har hunnit byta namn tre gånger: Sankt Petersburg–Petrograd–Leningrad. Staden som tsar Peter byggde både som ett fönster och ett fäste mot Europa, som blev den ryska revolutionens vagga där en miljon invånare lär ha svultit ihjäl under andra världskrigets blockad. De frihetsälskande och frispråkiga poeterna Pusjkins, Achmatovas och Brodskys hemstad. KGB-mannen Putins hemstad. Och alla de andra, mer eller mindre vanliga, människornas hemstad. De som i sitt vardagsliv fått känna av de historiska och politiska villkoren in på bara huden.
Det är dessa sistnämnda som Kalle Kniivilä har intervjuat eller inhämtat berättelser om. Och vars livsöden han glimtvis låter oss möta i sin bok.
Dem framgångsrike konstnären Alexandre Benois iakttar revolutionen genom fönstren i sin rymliga våning, och skriver i sin dagbok: "(…) Först uppfattade vi detta som något utomordentligt hotfullt, men redan mitt på dagen blev dessa revolutionära triumftåg så vanliga att de förlorade nyhetens behag och till och med blev tröttsamma." Åttiotreåriga Korina Klodt minns hur hon en gång när hon var tre år vaknade mitt i natten av att okända män kom in i lägenheten och hämtade hennes föräldrar. Att föräldrarna mördats under Stalins terror fick hon inte veta förrän hon blivit vuxen. Skolflickan Tanja Savitskaja var den sista i sin familj att svälta ihjäl under Leningrads belägring. I sin dagbok skrev hon: "Nu finns bara Tanja kvar." Orden har bevarats på en minnestavla på huset där hon bodde. Tanja och hennes gata har blivit en symbol för blockadens offer.
Tillslut får vi också träffa dem som nu bor vid gatan. En blev fastighetsmäklare, och kunde skaffa sig en trevlig våning här. Andra blev kvar i sina slitna kollektivlägenheter. Någon klagar på den nya tidens otrygghet och förfall, han röstar på kommunisterna, men hoppas att Putin snart skall bli en lika stark och egenmäktig landsfader som Stalin. En annan känner sig redan lika trygg som förr – under ikoner och fotografier av presidenten.
Först blir jag förundrad över bokens lågmäldhet. Berättarna tonar ner sina historier,som om de visste att vi redan hört dem förut, och att de är så typiska att slutet inte behöver återges. Sedan inser jag att det är författaren som gör dem typiska – genom att infoga dem i ett större sammanhang: den översikt över stadens historia, som han så levande och pedagogiskt bjuder oss på. Hans avsikt är varken att avslöja något fördolt, eller att skapa litterära hjältar. Men vart vill han egentligen komma?
Vi är framme vid 1 maj år 2017 – "arbetets och vårens helgdag" i det nya Ryssland. Från Tanjas gata marscherar medborgare in mot stadens centrum: utkommenderade kommunanställda, representanter för institutioner som vill visa sin solidaritet med Putins maktparti. Följda av oppositionsgrupper som i själva verket stödjer regimen: kommunister, som vill bekämpa "antisovjetism och russofobi" och nationalister av andra schatteringar. Här blandas röda fanor med hakkorsliknande emblem, Stalinporträtt och symboler för kristendom och tsarism.
Är detta Rysslands framtid? Finns det ingenting annat att välja på?
Jo! Nu för oss författaren längst bak i ledet. Där vandrar brokiga grupperingar av annat slag: veganer, feminister, hbtq-aktivister och folk som representerar sig själva och sin egen vilja att leva i fred och frihet och gemenskap med varandra, i sin egen stad.
De drömmer inte om stålhård nationalism, med en ledargestalt som styr sitt folk med järnhand, i namn av en överordnad princip som handlar om nationens ära och makt över andra nationer och kräver människooffer för att förverkligas. De vill inte återupprätta Stalin.
Så slutar denna komprimerade historieskildring ändå med en glimt av hopp: Tänk om en ljusare och mänskligare framtid faktiskt ännu är möjlig – med tolerans och demokrati, istället för med våld och starka ledare?
I sin lågmälda historiebok avstår Kalle Kniivilä på ett sympatiskt sätt från rollen av "Rysslandskännare" och framtidsorakel. Vi läsare får möta bokens röster och på egen hand funderaöver historien och vår egen tid.
