Vi föds själviska, men vårt behov av sociala band gör oss generösa. Det hävdar neurologen Matthew D Lieberman i sin bok Det sociala djuret. Boken är olidligt spännande, fylld av roliga experiment och tankeövningar som är så avancerade att jag stundtals får hjärnsläpp, vilket inte är särskilt smickrande för egot.
Lieberman tar upp Fångarnas dilemma, en test där två personer, som inte får möta varandra fysiskt, får en hundralapp var med följande villkor: Om båda väljer att samarbeta får de 50 kronor var. Om ingen väljer att samarbeta får de 10 kronor var. Men om en av dem väljer att samarbeta och den andra vägrar, får den som vägrar 100 kronor direkt.
Resultatet? En tredjedel av alla som gjorde testet valde att samarbeta. Men samarbetsviljan var ännu större i förindustriella länder. Folk i Papua Nya Guinea och Zimbabwe fattade beslut som gick stick i stäv mot egennyttan. Vad är kontentan? Att de fattiga är mer generösa än de rika.
Lieberman skriver också om "social smärta". Att komma igenom en skilsmässa kan ibland göra lika ont som en bruten fot, om inte mer. Varför finns det inga akutkliniker där läkare försöker rädda ett brustet hjärta med samma hastighet och allvar som man försöker rädda ett "verkligt" döende hjärta? Han tar upp sin farmor som exempel, som blev självupptagen, frånvarande och ibland rentav elak när hennes käre man gick bort.
Så hur komma över den sociala smärtan? Det finns två sätt: Det första är viljan. Det andra är konsten, för som Henry Miller säger ”Bästa sättet att komma över en kvinna är att göra henne till litteratur.”
I framtiden, tänker jag, kommer alla att skriva böcker eller göra konst istället för att gå på prozac. Men kommer de lida mindre för det? Nej, för det är trots allt lidandet som får människan att göra stor konst.
Sociala genier är bra på empati och har ett genuint intresse för andra människors känsloliv. Men kan detta läras ut? Ja, hävdar Lieberman och ondgör sig över skolundervisningens enorma brister på den här punkten. Ifall barn skickar lappar till varandra eller skriver sms på lektionerna bör detta uppmuntras. De övar upp sin sociala förmåga.
Även Facebook-användning bör uppmuntras för Facebook har visat att det gör oss lyckligare. Här blir jag lite skeptisk igen, för jag undrar hur glad Lieberman hade varit om hjärnkirurger och flygplanspiloter satt och ägnade sig åt sociala medier under arbetspasset, men jag gillar skarpt idén att ett svagt socialt nätverk kan vara lika hälsovådligt som att röka två paket cigaretter om dagen. Lieberman drömmer om en framtid där man i skolan kommer ha kommunikationslektioner. Klassiska ämnen som exempelvis historia, kunde exempelvis förbättras genom en analys av personernas känslor och motiv, genom ett större fokus på ”varför”, än på ”när” och ”hur”.
När jag kommit så här långt i boken, känns det som om Liberman har flyttat in i mitt huvud. Alla exempel han ger verkar nu lysande. Det här är hjärntvätt på hög nivå, hinner jag dock tänka i kaffepauserna. Lieberman skriver hur vi hela tiden påverkas hela tiden av vår omgivning, men själva kan påverka hur vi mår. Får vi bättre självkontroll får vi så småningom också högre inkomster, starkare relationsband och bättre hälsa. Även beröm är en viktig social ingrediens. Det kittlar samma substanser i hjärnan som gör att ost kan få råttor att lära sig hitta i en labyrint. Människor behöver inte högre lön, för pengar gör oss inte lyckliga, men det gör beröm. Och, som han säger, beröm kostar inget.
Ibland verkar Lieberman, liksom många andra neurologer och beteendevetare, betrakta människor som mer eller mindre effektiva maskiner, men jag är djupt övertygad om att vi har mycket att lära oss från neurologin. En sak som jag blir mycket fascinerad av, är styckena om substansen oxytocin, som kan förvandla folk till hjältar på en sekund, särskilt när det handlar om att hjälpa sin egen avkomma.
Lieberman skriver: ”En vacker dag kommer CNN att vilja ha experter på det sociala sinnet i sitt stall av statsvetare, politiska strateger och ekonomer för att förklara världens händelser”. Jag hoppas djupt och innerligt att hans visioner kommer infrias en vacker dag, inte minst vad gäller skolundervisningen, så att om inte vi, så åtminstone framtida generationer, kan titta tillbaks på denna tid, och tänka "de där stackarna levde verkligen i mänsklighetens psykologiska stenålder".
