Sällan har en ungdomsbok haft så stor politisk relevans som Angie Thomas omtalade debutroman The Hate U Give, som utkom i hemlandet ungefär samtidigt som den öppet rasistiska Donald Trump flyttade in i Vita huset. Den har kallats Black Lives Matter-romanen och är en studie i rasismens och rättsosäkerhetens konsekvenser i en fattig afroamerikansk stadsdel någonstans i dagens USA.
Sextonåriga Starr är bokens smarta, arga, traumatiserade och under omständigheterna förvånansvärt roliga berättare som lever i två världar vilka kräver olika versioner av henne. På den vita medelklasskolan dit hon pendlar är hon en vårdad, återhållsam flicka, absolut inte ”ghetto”, absolut inte ”arg, svart tjej”, medan hon förutsätts vara en street smart, slangpratande tonåring med mycket attityd när hon är hemma i sin ”hood” Garden Heights.
De språkliga pendlingarna är svåra också för översättare Amanda Svensson, som verkligen fått ett delikat uppdrag. Hon väljer att behålla enskildheter av hoodens kraftfulla lingo, men trots detta går av begripliga skäl en del av språkmelodin förlorad.
Thomas skildrar Garden Heights som en djupt problematisk plats, plågad av droger och gängkriminalitet. Frågan som Langston Hughes ställde i sin berömda 30-talsdikt Harlem, Vad händer med en dröm som skjuts upp/ Torkar den/ som ett russin i solen? (…) Eller exploderar den?, är fortfarande brännande och får ett desperat svar i de våldsamma upploppen efter dödsskjutningen av Starrs jämnåriga kamrat Khalil. Stadsdelen förvandlas till en krigszon både efter begravningen och när juryn avkunnar domen som – i likhet med så många verkliga fall – friar polisen fast tonåringen ifråga var obeväpnad.
Angie Thomas sträcker sig inte ända tillbaka till 30-talet och Hughes, utan tar istället hjälp av en modernare poet, rapparen Tupac Shakur, i sin gestaltade analys av de svartas situation. Bokens titel är en del av ett Tupac-citat som handlar om att det hat som förtryckta grupper utsätts för med tiden påverkar hela samhället negativt. Starr och Khalil diskuterar just detta ämne då de blir stoppade av polisen och Starr repeterar automatiskt för sig själv de överlevnadsregler hennes föräldrar inpräntat i henne: Håll händerna synliga, gör inga hastiga rörelser, tala bara om du blir tilltalad. Hon har däremot inte lärt sig vad man ska göra när ens vän ligger på gatan i en blodpöl och har slutat andas.
Men hatet får inte stå oemotsagt. Författaren visar också det kärleksfulla kitt som håller samman Garden Heights och som gör att Starr till slut vågar vittna mot polisen, trots att hon utsätts för hotelser. Både från poliser och från gängmedlemmar.
I ett vitt, dominerande barn- och ungdomsboksnarrativ förväntas huvudpersonen mogna som människa genom att i någon mening separera ut sig från sina föräldrar och andra vuxna auktoritetspersoner. I underordnade grupper kan berättelsen vara en annan. Hos Thomas spelar Starrs mor och far en viktig roll för att dotter ska våga ta steget och bli en visserligen fortfarande rädd fast ändå okuvlig medborgarrättskämpe som protesterar mot den mediedramaturgi som upplyser om att Khalil langade droger men förtiger att han var obeväpnad.
Det innebär inte att föräldrarna ses genom idealiserande glasögon. Mamma Lisa kan vara en gormande diktator när hon är på det humöret och pappa Big Mav, som tror på Black Jesus men är mer trogen Black Panthers tiostegsprogram än de tio budorden, har ett förflutet som gängmedlem och satt i fängelse då Starr var liten.
Big Mav är den i Starrs omgivning som slår bakut när han (sist av alla) får veta att dottern är ihop med en vit kille. Har hon blivit för fin för att dejta brothers? Har han misslyckats som pappa eftersom hon väljer någon som inte liknar honom? Inte heller för Starr är pojkvännens hudfärg och klasstillhörighet oproblematisk: ”Jag försöker att inte tänka på att han har ett [eget] våningsplan som är lika stort som mitt hus och städas av kvinnor som ser ut som mig.”
The Hate U Give är en roman som etsar sig in i medvetandet och som snart kommer att översättas till film och därmed förmodligen få ett ännu större genomslag. Det är boken verkligen värd, inte bara för att ämnet sorgligt nog behöver kronisk uppmärksamhet, utan för att Angie Thomas gestalter är så levande att jag fortsätter att höra dem diskutera när jag efter 447 sidor slår ihop boken.
