En forskargrupp från Ecotown University har nyligen besökt Sverige. Man hade via media nåtts av underrättelser om att en tidigare förtryckt minoritet i vårt land, i rapporten kallad Barnen, hade tagit makten ifrån majoritetsbefolkningen, i rapporten kallad De vuxna, och nu utövade ett minoritetsstyre med inslag av terror. Den grupp som sändes iväg för att undersöka saken bestod av en historiker, en statsvetare, en psykolog och en jurist inom området mänskliga rättigheter. Här följer en sammanfattning av deras rapport med en kort avslutande kommentar från min sida.
Långsam förbättring
Historikern beskriver först barns situation i Sverige under 1800-talet. Barn kunde då tvingas arbeta under slavliknande förhållanden inom industri och jordbruk, barn såldes på auktion inom fattigvården, barn utsattes för systematisk misshandel, så kallad aga, i både hem och skola och hade över huvud taget ingen talan.
Under 1900-talet skedde en långsam förbättring. I rapporten nämns Ellen Key och Astrid Lindgren som pionjärer i en begynnande barnrättsrörelse. Skolagan avskaffades 1958, och 1979 kom bestämmelsen som förbjuder föräldrar att i sin fostran använda aga eller annan kränkande behandling, till exempel rumsarrest. 1990 undertecknade så Sverige, som en av de första nationerna, FN:s barnkonvention.
I början av 2000-talet kunde man se en backlash. I Supernannys spår kom då timeoutstraff och skambeläggning på nytt till användning i både hem och förskola. Men historikern drar slutsatsen att denna reaktionära våg nu är på väg att ebba ut. Delrapporten avslutas med orden: Sverige är på rätt väg igen.
Frihet på marginalen
Statsvetaren har en betydligt mer pessimistisk syn på saken. Hon säger sig inte ha sett några som helst tecken på ett barnens maktövertagande. Tvärtom är det de vuxna som styr och ställer. Utan att tillfrågas placeras barn tidigt på institutioner som förskola och skola. Visserligen finns något som heter fritt skolval, men det är en frihet på marginalen. Genom skolplikten tvingas alla barn att gå i skola, trots att den är illa anpassad till många barns behov och trots att några barn utsätts för dagligt förtryck.
Det är också de vuxna som bestämmer schemat och innehållet i skolans undervisning, liksom utformningen och skötseln av skolans ofta undermåliga lokaler. Eleverna bedöms och värderas med de vuxnas måttstockar. De som inte platsar sänds till läkare och psykolog för diagnos och behandling.
Också psykologen oroar sig över det han kallar medikaliseringen i skolan. Så har majoritetssamhället alltid gjort för att komma tillrätta med dem från minoriteten som inte beter sig som de ska. Men psykologens rapport innehåller främst en analys av hur det kan komma sig att några, trots den massiva vuxendominansen, känner sig rädda för att barnen ska ta makten. Han pekar på paralleller. Både vid avskaffandet av slaveriet och i samband med medborgarrättsrörelsen i USA fanns liknande farhågor. Minoritetsbefolkningen ansågs må bäst om den fick leva med strikta ramar och tydliga gränser. Fick den mer makt skulle kaos utbryta.
Rättigheter och ansvar
Enda sättet att komma tillrätta med sådana vanföreställningar är utbildning. Psykologen ser positivt på de föräldrakurser som nu ordnas men menar att de behöver kompletteras med en radikalt förnyad lärarutbildning, där de blivande lärarna får lära sig att ta vara på den kraft som frigörs när barnen får fler och utökade rättigheter. Också barn behöver utbildning för att förstå att rättigheter alltid är kopplade till ansvar.
Juristen förvånas över att så stor energi läggs ned på en skendebatt om barns makt i förhållande till vuxna när mer uppmärksamhet i stället borde ägnas åt de orättvisor och rättsliga brister som finns inom barngruppen. Hon pekar på barn som vräks från sin bostad, barn som utsätts för mobbning och andra övergrepp, barn som vanvårdas inom den sociala barnavården och flyktingbarn som inte får sina rättigheter tillgodosedda. Hon understryker att FN:s barnrättskommitté riktat skarp kritik mot Sverige på alla dessa punkter och hon är förvånad över att Sverige inte velat lyssna på kommitténs förslag om att göra barnkonventionen till svensk lag.
Slutsatser att ta på allvar
Forskargruppens sammanfattning är kort och förtjänar att återges i sin helhet:
Vi reste till Sverige för att se en nation där barnen tagit makten. Vad vi fann var ett land med en fast etablerad åldersmaktsordning med de vuxna som styrande men där barnen sent omsider börjat få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade. Det senare ser vi, liksom de flesta av dem vi intervjuat, som något positivt. Att en och annan ändå uppfattar barns maktövertagande som ett verkligt hot ska man nog ta med ro. Det är sådant man får räkna med när demokrati utvecklas och makt omfördelas.
Som konsult har jag medverkat vid utformningen av rapporten. Om Ecotown University och dess forskargrupp existerar i sinnevärlden låter jag vara osagt. Slutsatserna i deras rapport är i vilket fall värda att tas på allvar. De har stöd också i annan forskning.
Lars H Gustafsson
barnläkare och docent i socialmedicin
