Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ebba Witt-Brattström, Linda Boström-Knausgård, Lina Wolff, Lyra Ekström Lindbäck, Linn Ullmann, Geir Gulliksen.

Mycket handlar om det självupplevda

Litteraturåret 2016 utmärks av det självupplevda, det handlar ofta om familj, trasiga relationer, sökande själar. Men det finns lysande undantag, konstaterar Hanna Jedvik som blickar tillbaka på det gångna året.

Det är dags göra upp räkningen med litteraturåret 2016. Vad var bäst? Vad var sämst och vad hamnade mittemellan? Och framför allt: vad handlade årets litteratur om? Jo, mycket rör sig fortfarande i det självupplevda; trasiga relationer, familjen och ensamma sökande själar. 

Om vi tar avstamp i relationerna är en av årets mest omtalade titlar Berättelse om ett äktenskap av norske Geir Gulliksens. Denne författares förmåga att med hela kroppen gestalta förälskelsens och parrelationens olika faser är en njutning för såväl själ som sinne. Det lyriska språket, det sparsmakade berättandet och förmågan att med exakthet iaktta och blåsa liv i allt mellanmänskligt är unik för Gulliksen. Här råder det ingen tvekan om att Gud bor i detaljerna. Med Berättelse om ett äktenskap lyfter Gulliksen relationsromanen till svindlande höjder, genom att borra ner sig i smärtan som gör sig påmind när rädslan för att förlora den man älskar växer sig stark. Och romanen blev även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. 

En annan av de nominerade till detta prestigefyllda pris är norska Linn Ullman för sin femte roman De oroliga. Även den är en närstudie i mänskliga relationer, med familjeband som tema. Här sätts själens obotliga ensamhet under lupp när berättelsens vuxna söker ständig bekräftelse. Genom autofiktionens objektiv skildrar Linn Ullman uppväxten med sin far, den världsberömde filmregissören Ingmar Bergman. Och sin mor, den lika världsberömda skådespelaren Liv Ullman. Framför allt fångas den snåriga kärleken de tre huvudpersonerna emellan. En stark, distinkt och hudlös skildring av en utsatt uppväxt i skuggan av två gigantiska egon. Med demoner i drömmarna och nerver som krullar sig. För den som är intresserad av den biografiska dimensionen utgör De oroliga ytterligare en bit i pusslet om Ingmar Bergmans komplexa persona och Liv Ullmans konstnärskap och privatliv. 

Ytterligare en av årets romaner som rör sig i familjesfären är Linda Boström Knausgårds Augustnominerade Välkommen till Amerika. En roman sprungen ur ett intensivt flöde, som utgör en ömsint berättelse om en flicka som har slutat tala och en familj som har ont och går i cirklar. Gripande, ömt och tankeväckande. En av 2016 års starkaste och mest intensiva skildringar. Här är det inte tal om autofiktion. Snarare renodlad romankonst. 
En annan familjeuppgörelse är Sara Mannheimers Urskilja oss, som undersöker familjetrauman och tre generationers kvinnor, framskriven ur en medvetandeström under en tågresa mellan Stockholm och Göteborg.

En roman som jag gärna hade sett att Augustjuryn hade premierat. Likaså Lotta Olssons stilistiska fullträff De dödas verkliga antal, som också utforskar moderskap och familjeband. Hade de här två nominerats hade det möjligtvis fått ske på bekostnad av Therese Bohmans Aftonland, en roman som inte är alltför olik hennes tidigare. Även om få nutida författare lyckas fånga stämningar, tillstånd och flanerande lika effektfullt som Bohman. Eller kanske hade Lars Noréns dagböcker rent av fått maka på sig? Jag vill också slå ett slag för Lyra Ekström Lindbäcks I tiden, som ringar in unga sökande människor i samtiden. Med en sällan skådad fingertoppskänsla. 

Den här texten kommer att även fortsättningsvis främst att röra sig i den nordiska litterära världen. Fast först kommer en avstickare för att nämna nordamerikanska Lucia Berlins färgstarka och brokiga novellsamling Handbok för städerskor, som också är mer eller mindre självbiografisk. Med sin postuma översättning till svenska lät den tala om sig i början på sommaren. En läsupplevelse att ofta återkomma till. Likaså Chris Kraus oförglömliga och passionerade triangeldrama I love Dick som utspelar sig i USA:s intelligentia och givetvis enbart handlar om kärleken till en person som uppbär namnet Dick. Inget annat. Romanen har dock blivit mer omtalad för sina autobiografiska inslag än sin gäckande titel. Åtminstone i hemlandet.

På hemmaplan väckte litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms debutroman Århundradets kärlekskrig stor uppmärksamhet, av samma anledning som Kraus. Få läsare, journalister och mediekonsumenter lyckades avhålla sig från att spekulera kring huruvida det havererade äktenskap och såriga uppbrott som Brattström kärnfullt gestaltar har sin grund i den egna skilsmässa från akademiledamoten och litteraturprofessorn Horace Engdahl. Brattström slog ifrån sig och predikade verkets autonomi. 

Och självklart ska denna roman, skriven i intertextuell dialog med Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga från 1978, läsas som fiktion och inget annat. Och som episk text är Århundradets kärlekskrig en smärtsam och komprimerad läsning om ett förhållande i upplösning. ”Det här är en klassiker”,  proklamerade författaren själv i en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel. Det återstår än så länge att se. Till en Augustnominering räckte det emellertid inte. Om nu det skulle vara en fingervisning om framtida klassikerstatus. 

Någon som däremot med säkerhet har skrivit in sig i litteraturhistorien, redan innan detta år tog sin början, är Karl Ove Knausgård. Kanske den störste självbiografiska författaren i vår tid. I väntan på nya romaner är han aktuell med sina årstidsböcker fyllda av vardagsliv och funderingar. Så här långt har Om hösten och Om vintern nått svenska läsare. ”Godis för fansen”, konstaterade jag i en av mina recensioner och ställde mig tvekande till att Knausgård egentligen vet vad han vill säga med dessa vindlande och slumpartade ordböcker om livet, universum och allting. För litteraturforskningen kommer de möjligtvis att fylla viss funktion däremot.

Men som det brakar till, nu när vi närmar oss årets Augustvinnare i den skönlitterära klassen. Lina Wolffs De polyglotta älskarna är underskön litterär berättarkonst, med intrikata förvecklingar och invecklade karaktärer. En roman präglad av sprittande berättarglädje och en högst personlig prosa. En roman långt bortom det självupplevda och biografiska. Mycket befriande läsning för den som föredrar det påhittade framför ”verkligheten”.  Men märk väl: ett undantag.