Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Motverka extremism på det lokala planet

Vi har mycket att lära av våra grannländers erfarenhet av att bemöta extremism. Erfarenheter från fältet talar för att mindre direkt styrning eller kontakt med myndigheter skapar större trovärdighet på gatunivå, skriver Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos på Försvarshögskolan.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Lokalt förankrade åtgärder är mest effektiva för att motverka extremism. Detta menade demokratiminister Birgitta Ohlson i samband med att Säpo i onsdags överlämnade sin rapport om våldsbejakande islamistisk extremism.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även om mycket fokus säkert riktas mot SÄPO:s bedömning av extremismens storlek i Sverige i kölvattnet av självmordsattacken i Stockholm, är det minst lika viktigt att lyfta den strategiska blicken mot hur man mest effektivt kan motverka extremism. Vi har här några lärdomar att delge.

Som en bakgrund kan först nämnas att vi under de senaste fyra åren har analyserat och forskat om utformningen av olika motåtgärder i våra grannländer – främst Danmark, Holland och Storbritannien. Vi har även på plats studerat ett antal lokala initiativ i dessa länder, fört kontinuerlig dialog med myndighetsföreträdare på nationell och lokala nivåer samt deltagit i EU:s expertgrupper rörande dessa frågor. Dessutom stödjer vi med extern rådgivning den officiella utvärdering av Danmarks nationella strategi mot extremism som ska rapporteras 2013.

Viktigt konsultera lokala fältarbetare

Vad kan vi då lära av våra grannländers erfarenhet att bemöta extremism?

Polisiära myndigheter har traditionellt sett haft en central roll i terrorismbekämpning. Förebyggande verksamhet mot radikalisering är dock mycket mer omfattande än bara preventiva samtal eller öppen dialog med muslimska samhället. Det kräver ett lag­arbete och oftast en uppdelning av förebyggande åtgärder som bör hållas samman i en enhetlig och övergripande nationell handlingsplan/strategi.

I alla sammanhang kring åtgärder mot radikalisering är det värt att poängtera den oerhörda etniska och religiösa mångfald som existerar inom vårt samhälle, varför betydelsen av precision om vem/vilka vilka som är sårbara för våldsbejakande radikala tendenser är central. Mångfalden är påfallande inom städer, med olikheter inom och mellan grupper även från distrikt ner till olika kvarter. Det är därför viktigt att konsultera den kommunala nivån, stadsdelsförvaltningar och lokala fältarbetare om dynamiken i deras verklighet. Det är dessa som ofta har den bästa och klaraste bilden om vad som sker kring utvecklingen av våldsbejakande extremism.

Motåtgärder handlar även mycket om att motverka polarisering för att nå ut till dem som riskerar att fångas upp av radikala krafter. I Danmark har Politiets Efterrettningstjenste (PET) varit en stark drivkraft bakom framgångsrika initiativ att samla samhällsaktörer för dialog om insatser. PET samlade i en rad möten SSP företrädare (skola, socialtjänst, polis) samt imamer för kollektiv brainstorming om ungdomsinsatser vilken slutligen mynnade ut i en så kallad idékatalog av typinsatser. Detta var i sin tur fundamentet för en bred strategi mot radikalisering i juni 2008 med 41 olika åtgärder/insatser.

Viktigt ta med alla typer av extremism

Insatserna ovan bygger på direktkontakt med ungdomar (genom mentorer), gemenskap baserat på rättigheter och plikter, dialog och utbildning, demokratifrämjande insatser, insatser mot utsatta bostadsområden och särskilda insatser i fängelser samt ökad forskningsinsatser och samarbeten.

Etiketteringen av insatserna är viktig så det inte bidrar till en ökad stigmatisering utan är bred och riktad mot alla typer av extremism. Ett dilemma är hur stort samhälleligt fotavtryck som bör vara synligt. Erfarenheter från fältet talar för att mindre direkt styrning eller kontakt med myndigheter skapar större trovärdighet på gatunivåer. Till exempel bör seriösa forum initieras och understödjas för att frustration hos individer och frågor kring utrikespolitiska skeenden som direkt påverkar muslimska samhällen ska kunna ventileras. Alltför ofta lämnas idag sådana informella forum åt extremister som ostört och oemotsagda får agitera för sina radikala världsbilder.

Det är likaså viktigt att finna mätmetoder och verktyg som kan fånga upp ändrade stämningslägen inom de muslimska populationerna i framförallt våra storstäder. Detta för att få en känsla för hur krissituationer som till exempel Gazakriget 2008 påverkar den interna dynamiken bland denna befolkning i allmänhet och hos extremister i synnerhet.

En allians av städer

Det är svårt att få en helhetsöverblick över lokala insatser i olika sammanhang. Viktiga erfarenheter om effektiva motåtgärder tas fram isolerat utan att dessa sprids till övriga EU-länder. Därför understryker EU:s interna säkerhetsstrategi vikten av att successivt etablera en central nod där olika verktyg och erfarenheter kan samlas och dokumenteras. På sikt kan dessa sedan distribueras vidare till och mellan städer, regioner, myndigheter och länder. Ett utmärkt exempel på ett välfungerande nätverk mot radikalisering är RECORA-nätverket som byter och utvecklar erfarenheter. Alliansen av städer består Köpenhamn, Amsterdam, Utrecht, Rotterdam, Liverpool och Essen. Det vore säkert önskvärt om någon större svensk stad anslöt sig till denna allians för att utbyta erfarenheter från lokala initiativ.

Hämta erfarenhet från andra EU-länder

Säpos rapport är en god grund för att påbörja arbetet med att samla krafter och förebyggande lokala insatser mot extremism, men det är tydligt att det preventiva arbetet ytterligare måste intensifierats och breddas. Detta måste ske samlat med såväl lokal som nationell förankring. För att undvika att uppfinna hjulet på nytt finns mycket erfarenheter att hämta från andra EU-länder som tvingats hantera extremism. Det handlar om att engagera alla samhällsaktörer på ett konkret men konstruktivt sätt för att ytterligare stärka samhällets motståndskraft. Det är inte minst viktigt när den utmanas av vansinnesdåd från självmordsbombare.

Magnus Ranstorp,
filosofie doktor, Försvarshögskolan

Josefine Dos Santos,
analytiker, Försvarshögskolan