– Jag är född på Övre Husargatans BB, uppvuxen i Linnéstaden, gick i skolan på Nordhem, låg i flottan här och har jobbat hela mitt liv i Göteborg. Då är man göteborgare, säger Leopold på sin omisskännliga götebosska.
Hans föräldrar gifte sig i Grajevo i nuvarande Polen. Efter fyra år i armén flydde fadern från de ryska pogromerna. Han var en skicklig snickare och kom för att jobba ihop pengar till det hägrande USA. I Göteborg jobbade han åt byggmästare Kjellgren, som gav honom förskottslön för att få hit hustrun. Det blev aldrig något USA, men däremot åtta barn med Leopold på sjätte plats i barnaskaran.
– I dag är det bara jag kvar. Det är trist, men det går inte att blunda för att slutet närmar sig. Priset för att bli gammal är att alla andra är borta. Hoppas bara jag slipper att bli liggande som en grönsak. Jag är pigg som en lärka, men glömmer såklart telefonnummer, nycklar och annatt oviktigt.
Leopold växte upp i Linnéstaden, under första halvan av 1900-talet ett invandrartätt område med dryga tjugotalet judiska familjer. Dessa hade lämnat slutna judiska samhällen i Östeuropa, och kände en trygghet i att umgås med varandra. De flesta religiösa gick till den lilla synagogan på Andra Långgatan, då de kände sig främmande för den stora och nuvarande synagogan på Stora Nygatan. Det sägs att det hördes mer jiddisch än svenska längs Linnégatan om lördagseftermiddagarna efter gudstjänstens slut.
Leopolds föräldrar pratade jiddisch med varandra, fast de tog till ryska när barnen inte skulle förstå. I och med skolgång blev barnen naturligt svensktalande.
– Jag gick på Nordhem som mina bröder. Skolan var stor och skrämmande, men på sitt sätt en elitskola, skojar Leopold. Vi hade egen tandläkare, som skötte våra tänder. Vi hade skolbad, eftersom inga hade badkar hemma. Men jag minns också träskornas klapprande efter de fattigaste barnen som fick kläder och träskor gratis av staden.
Han minns med glädje överlärare Ernst Jungen, som satt i stadsfullmäktige och undervisade i svensk historia. Jungen var alltid positiv till de judiska barnen och de beviljades ledigt under de judiska helgerna.
Haga dominerades liksom numera rivna Vegastan av omoderna lägenheter med torrdass och stora råttor. Det var lite bättre i stenstaden närmre Slottsskogen, även om det saknades bad och värme. Man kokade tvätten i källaren och bar den sex trappor till torkvinden.
– Vegastan var som ett rött bälte, dominerat av folk åt vänster.Mammorna var hemma och papporna var ofta stuvare och götaverkare. Jag lierade mig med de största killarna. En gång skrek officersbarnen "judejävel" efter mig. Då gav de stora killarna nassarna på käften, sen dess fick jag vara ifred.
Under somrarna flyttade familjen till Änggårdskolonin tillsammans med flera andra judiska familjer. Där fanns det ett primuskök och en vedspis för det stora hushållet. Här syltades, saftades och lades inför vinterns behov.
– Ibland stod vi barn och sålde plommon vid Sahlgrenskas entré. Affärerna gick ganska bra, säger Leopold som soliga dagar åkte som badbarn med Säröbanan.
Tack vare dr Allards donation fick barn åka gratis och bada, samtidigt som de serverades mjölk och bulle.
Efter Slöjdis fotoskola jobbade Leopold, först på kvällarna för pressen men sen som porträttfotograf hos Fischers nära Götaplatsen. I väntan på lumpen skaffade han även blixtbricka i hamnen. Han var 19 år vid krigsslutet.
– Sommaren 1945 var mycket varm. Min pappa bad mig hjälpa honom att ta hand om de som kommit med de vita bussarna. Det var sjuka ungdomar i min egen ålder som avled på sanatorier av tbc och dysenteri.
Med bil åkte Leopold under ett par månader runt i Västsverige för att hämta ett 60-tal avlidna, tvaga dem, gräva gravar och begrava dem.
Hösten 1945 kom också tjeckiska Rosie från Auschwitz. Hon bodde på en förläggning i Skatås. När Sommerfelds behövde hjälp i hushållet inför höstens judiska helger erbjöd hon sig. Det ena gav det andra och efter några år gifte de sig och så småningom kom tre barn.
Rosie lärde sig snabbt svenska och fick jobb som fabriksarbetare på Lyons i Majorna. Hon fick efter ett tag låna pengar till en butik och startade Tyg&Trikå mitt i Hängmattan med gardiner och tyger.
– Vi valde Majorna för att jag litade på grabbarna i området. Varje måndag sålde vi stuvbitar och på våren hade vi studentmössor till lågpris. Det gick så bra att vi utökade med Konsums lokal intill. När det blev tid över spelade jag poker med konstaplarna på polisstationen intill.
Men så brann hela huset ner. Tack vare ersättningen kunde paret öppna Jeans-Man vid Jaegerdorffsplatsen mittemot gamla Systemet. Det var ett lyckokast, särskilt som de sålde flest Lee-jeans i hela Göteborg.
– Sen kom Wrangler, och sist Levis, men vi hade även franska Oui-jeans, säger Leopold, som inte ens vågar höfta hur många jeans han sålt.
Leopold har nu varit pensionär i 25 år.
– Jag får ju inte 25 år till, varken far eller farfar blev så här gamla. Jag har inte rökt någon gång och jag har väl inte slitit ut gymmen precis. Nu är jag glad att vara frisk nog för att se släkt och vänner samlade på kalas.
