Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Adam Cwejman - ledarskribent på GP.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Migrantens val är avgörande"

Framgångsrik integration kokar ofta ned till något så enkelt som inställning och kultur, inte statens insatser.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den amerikanske sociologen Philip Kasinitz konstaterade i sin bok "Inheriting the city" att framgång för migrantgrupper avgörs utifrån villigheten att lämna sin isolation. Kasinitz hade främst studerat hur invandrargrupper som kom till USA under mitten av 1900-talet hade anpassat sig till samhället. Hans slutsatser var att: "Gruppen som upplevt den mest dramatiska mobiliteten uppåt – kineserna – är faktiskt minst sannolik att behålla föräldrarnas språk... Medlemmar av varje annan generationsgrupp som jobbar inom övervägande etniska arbetsplatser tjänar mindre än de som jobbar på mainstreamarbetsmarknaden".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kasinitz budskap var att de som snabbast rörde sig in i samhällsinstitutionerna, ut på arbetsplatser där majoritetsbefolkningen jobbade, också var de som hade störst valmöjligheter i livet. Men de hade gjort tuffa val. Föräldragenerationen, det vill säga de som anlänt till landet jobbade hårt med målsättningen att deras barn skulle nå framgång. De förstod att deras egna chanser negativt påverkats av lågt socialt och ekonomiskt kapital. Men de hade något som ingen kunde ta ifrån dem: strävan att skapa en bättre framtid för barnen. Kanske insåg de också vilka val som behövde göras för att navigera in i samhällets institutioner.

Det Kasinitz beskrev var en form av självvald assimilation. Finns det några dagsaktuella slutsatser att dra av Kasinitz studie? Möjligen att det vägval som leder till maximal kontakt med det nya landet i stort sett alltid lönar sig för invandrade. Att tro att det helt går att mentalt leva kvar i hemlandets verklighet leder till en återvändsgränd för kommande generationer.

Denna lärdom är kanske viktigare i Sverige än vad den är för USA. I USA går det att leva parallellt med samhällets mittenfåra. I Sverige är det snudd på omöjligt. Vi lever i ett litet land med en sammanpressad lönestruktur, höga skatter och dålig lönsamhet för småföretag. En av få chanser för invandrade är att ge sig in i samhällets mittenfåra, vilket innebär stora arbetsplatser och utbildningsväsendet. 

Det behöver givetvis inte innebära att en invandrad inte bör lära sina barn föräldrarnas modersmål, eller att förvägra dem närhet och kontakt med hemlandets kultur. Men en fungerande integration förutsätter en sorts kompromiss mellan de två världarna. 

I Sverige betonas ofta att det är samhället och olika typer av strukturer som avgör migrantgruppers framgångar i samhället. Dessa analyser har den bekväma fördelen att de utan undantag tar ut den invandrade själv från ekvationen. Han eller hon blir bara en passiv aktör som påverkas av yttre omständigheter. Ska man ta Kasinitz på orden är kulturellt kapital och inställningen hos migranterna avgörande vid mötet med det nya samhället.