Vilken underbar tanke! Vi river de höga husen och med ett trollslag har vi löst en rad sociala problem. Jag önskar att det var sant. Vilken behaglig och praktisk verklighet. Vilka möjligheter för social ingenjörskonst. Bara vi bygger ”vackert” och ”småskaligt” så slutar män slå kvinnor i sin närhet, ungdomar missbruka och vandalisera och de yrkeskriminella att vara yrkeskriminella.
Mark Isitt må vara en underhållande och kunnig arkitekturskribent, men om kriminalitet och sociala problem kan han uppenbarligen inte särskilt mycket.
Mark Isitt menar att det finns ett direkt samband mellan höga hus och kriminalitet. En tanke som är lika enkel att formulera som den är lätt att avfärda. Det räcker med att mäta höjden på husen i Vasastan i Göteborg, Östermalm i Stockholm eller varför inte Västra hamnen i Malmö, med Turning Torso, för att inse att ett sådant enkelt samband inte existerar. Den som inte nöjer sig med dessa svenska exempel kan med fördel flytta sig över Atlanten; mellan Chicagos höghusslum och Los Angeles egnahemsmisär är det arkitektoniska avståndet astronomiskt – men brottsligheten är densamma.
Visst kan miljöer som genererar anonymitet och därmed minskad social kontroll ha betydelse för antalet vardagsbrott. Men det Mark Isitt är ute efter är något annat. Han verkar vilja visa att alla de problem som faktiskt existerar först som sist beror på ”förortsmiljön” och inget annat. Därmed gör han sig också till talesperson för alla de enögda debattörer som klumpar ihop mängder av olika människor och miljöer till en homogen och farlig massa under beteckningen förort. Det var länge sedan jag läste något så stereotypt som Mark Isitts flanörjournalistik från Hammarkullen.
Nu skall man i och för sig inte blunda för att det finns stora problem i vissa områden från miljonprogrammet – fattigdom, arbetslöshet, trångboddhet, kriminalitet – men det är inte samma sak som att tillskriva ett helt område problem. För att skriva sina artiklar och driva sin tes måste Mark Isitt ha blundat för årtionden av forskning kring brottslighet, sociala problem och segregation. Veckan innan Mark Isitts artiklar gick i tryck presenterade Stockholms universitet en studie som klart och tydligt visade vilken betydelse uppväxtmiljön har för risken att utveckla en kriminell livsstil. Och då handlade det inte om den fysiska miljön, utan om den psykosociala. Betong och asfalt i alla ära – livet påverkas oftast av andra och betydligt viktigare saker.
Kriminalitet, missbruk och andra sociala problem kan nästan alltid förklaras med relativ fattigdom, maktlöshet, bristande framtidstro, strukturell rasism och komplicerade uppväxtförhållanden, men också med personliga tillkortakommanden och rena tillfälligheter. Den som orkar sätta sig in i frågan upptäcker snabbt att orsak och verkan kan vara svåra att skilja från varandra.
Visst hade det varit skönt att hitta en grundläggande orsak, en orsak som dessutom lätt kan elimineras. Men så enkelt är det tyvärr inte. Den som på allvar vill minska brottslighet och hjälpa folk bort från missbruk och andra sociala problem måste inse att frågan är svår – men inte omöjlig. Det går att bekämpa orättvisor, det går att förbättra alla barns och ungdomars villkor, det går att motverka den strukturella rasismen, maktlösheten och bristen på framtidstro, bara vi vill och är beredda att betala priset.
Jag vet inte varför Mark Isitt väljer att bortse från alla dessa fakta. Jag hoppas att det finns ett svar som bottnar i något mer än ren okunskap eller ignorans.
