Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mattias Gardell: Tortyrens återkomst

I sin nya bok gör Mattias Gardell upp med vår civilisations förhållande till tortyr. Alexandra Coelho Ahndohoril tvingar sig själv att läsa i små doser och konstaterar att tortyr uppenbarligen är en del av vårt samhälle.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Mattias Gardells bok måste jag läsa i små doser. Kanske är läsningen så upprörande för att skikten i vår civilisation obarmhärtigt blottläggs i skärningspunkten mellan Gardells neutrala och behärskade redogörelse och de bestialiteter som den beskriver. Tortyrensåterkomst är en uppgörelse med hela vår civilisations förhållande till tortyr, en praktik som under långa tider har existerat i det fördolda, men som nu har fått en avtäckt och offentlig position i och med Georg W Bushs återinförande av maktens rätt att tortera.
Mattias Gardell har reagerat på att det var så lätt för Georg W Bush-regimen att göra detta i ett demokratiskt samhälle. Att makten utan vidare kunde sätta domstolar och mänskliga rättigheter ur spel. En trupp välutbildade jurister snickrade till argumenten (samma ihåliga resonemang som alltid framförts av inkvisitioner, envåldshärskare, kolonialmakter) för att inom lagen sanktionera rätten att dra information ur en människa genom att tillfoga honom eller henne smärta.
Skickligt frilägger Gardell den tradition som leder fram till de amerikanska toppjuristernas ivriga beredskap att hitta lagrum för tortyr. Tortyr var redan från början en juridisk term. Den var inskriven i den romerska lagen och förekom som en välintegrerad del i de första demokratierna under 400- och 500-talet. Där torterades rutinmässigt slavar och främlingar (manliga medborgare fick inte torteras). Genom metoder som skendränkning, levande begravning eller maskiner som drog sönder kroppsdelar, rödglödgade tänger och piskor som flådde kroppen skulle lagen tvinga fram erkännanden ur folk.
Efter hand som århundradena gick, försköts tortyrrätten och sakta blev även det även tillåtet att tortera egna landets underklass. Minsta aning om opposition, om motstånd eller arbetsvägran ledde till demonstrativ tortyr, ofta inför hela samhällets ögon. Tortyr blev en ceremoniell maktdemonstration. Man högg av kroppsdelar, man sänkte ned folk i kokande vatten, man krossade ben och armar och ryckte ut inälvor, man flådde och brände, styckade och spetsade på pålar. Och sedan triumferade man över erkännandena. Den skyldige hade erkänt! Rättvisa var skipad!
Men genom tiderna har tortyrens funktion som sanningsmätare kritiserats åtskilliga gånger. Redan Aristoteles förkastade erkännanden som gjorts under tortyr. Och Montaigne hävdade skarpt att tortyrredskapen egentligen bara prövade uthållighet, inte sanning. Ändå användes erkännandena som vedertagna bevis vid rättegångarna. Det dröjde fram till 1700-talet innan tortyrlagen föll. I Sverige avskaffades tortyr som juridiskt sanktionerat rättsinstrument 1734.
Tortyr var inte längre en del av lag och rätt. Var det sant, efter alla dessa årtusenden?
Det var naturligtvis inte sant.
Gustav III upphävde tortyrlagen i Sverige. Men han fortsatte att påbjuda rätten att tortera på den svenska kolonin S:t Barthélemey. Tortyren flyttades från de europeiska nationalstaterna till kolonierna, där den blev ett centralt instrument för kolonialmakternas bibehållande av makten.
1948 skedde något som hade kunnat vara underbart. Då antogs Deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna. I artikel 5 infördes förbud mot tortyr: Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
USA var pådrivande i upprättandet av tortyrförbudet.
Men som Gardell visar försvann aldrig tortyren från vår civilisation. Allra minst från USA. Den blev en extralegal praktik, den utövades av poliser i förhörsrummen, under kalla krigets spionrättegångar, den praktiserades under många år helt offentligt i USA genom de så kallade tortyravrättningarna, då vita medborgare hämtade misstänkta svarta ur fängelserna och iscensatte långdragna lemlästningar och stympningar som oftast avslutades med ett erkännande vilket innebar att man hängde och tände eld på den misstänkte brottslingen inför fotograferande och rapporterande journalister (man producerade populära vykort av lynchningarna).
Tortyr är uppenbarligen en del av vårt samhälle. Det är outhärdligt, men sant. Handlar det återigen om furstens behov av att visa att han kan ta sig rätten att göra vad som helst mot sina underlydande?
Gardell föreslår att en del av svaret till tortyrens ständiga återkomst ligger i det medeltida mala fama-begreppet, som innebär att en viss folkgrupp omgärdas av ryktesspridning och fördomar. Genom att straffa dem och visa upp straffet görs de ännu mer till skändliga o-människor. Idag är det muslimerna som har mala fama i vår kultur. Men, som han påpekar, mala fama tenderar att sprida sig. I Nazityskland blev det snart brottsligt att vara vän med jude.
För två år sedan förbjöd Storbritannien "glorification of terrorism", ett förbud som troligen kommer att antas av hela EU. Gardells viktiga utredning är absolut inte en glorifiering av terrorism, men den är en stark kritik mot den nuvarande furstens metoder, och det kan mycket snart betraktas som samma sak.