I sin nya roman Tills vattnet stiger lämnar Maryse Condé sin hemö Guadeloupe, hennes unika litterära landskap, ”detta land, där naturens alla under gränsar till varandra.” Vad hon skildrar är istället den Svarta Atlanten, den afrikanska diasporan på båda sidor oceanen.
Huvudpersonen Babakar Traoré är född i Mali, en ättling till muslimska martyrer, antikolonialister och regimfientliga dissidenter. På morssidan räknar han ursprung från Guadeloupe. Hans mor har via Frankrike kommit från Karibien för att undervisa i en byskola i Malis ökenartade inre, den triangelgeografi som även kännetecknar Maryse Condés eget liv.
Det vill säga, från början är förstås moderns släkt från Afrika, innan slavhandlarna satte hennes anfader på ”överfarten från Afrikas lycka till det karibiska helvetet”. Men hon har inte sökt sig till Afrika för att finna sin identitet, sina rötter. Hon är bara allmänt vinddriven i den postkoloniala världen av rått våld och förvirrad idealism. Och hon anser att ursprung bara är ”en tillfällighetens frukt”. Denna brist på förankring ger hon i arv till sin son, och den förvärras av att hon dör ung, att sonen inte har något gott förhållande till sin far – han är en liten Oidipus – och att han emigrerar för läkarstudier i Kanada.
Condé skriver i den fasta förvissningen att ”det är det förgångna som föder och förklarar nutiden”. Hennes livfulla berättelse har hela tiden en undertext av ras: pigmentens gradering, ögonfärgers betydelse, afrikansk, karibisk, arabisk eller europeisk härstamning. Hon struntar gladeligen i politisk korrekthet och strör rasistiska tillmälen omkring sig, men inte mot de vanliga mottagarna: tyska turister som dricker öl och sjunger Trink, brüderlein! gör så därför att ”den tyska rasen” är galen i den sortens underhållning.
Det nya Afrika skildras som drabbat av korruption och banditism. Med elak satir citerar Condé republiken Malis president Amadou Toumani Touré, och när Babakar återvänder till Afrika för att tjänstgöra som läkare, får hon tillfälle att utförligt skildra ett etniskt inbördeskrigs alla fasor, med drag av Darfur. Hon får också tillfälle att inflika de afrikanska migranternas ständiga längtan mot Europa, för ”det är där det finns arbete!”
Afrika är den kontinent som är ”mest skoningslös mot de svaga”. Men huvuddelen av romanen utspelar sig ändå i Karibien. Där har Babakar slutligen slagit sig ner som förlossningsläkare, och när en av hans patienter dör i barnsäng adopterar han det nyfödda barnet. Hon visar sig emellertid vara av haitiskt ursprung. Guadeloupes relativa välstånd drar till sig illegala migranter från hela regionen, och främlingsfientlighet är romanens mest påtagliga tema. Rasismen ”finns överallt”. Barnets ursprung ger Condé en möjlighet att även skildra Haiti, framför allt turbulensen efter Jean-Bertrand Aristides andra presidentperiod. Efter Afrika blir Haiti som att komma ur askan i elden för Babakar, som beger sig dit för att finna sin adoptivdotters anförvanter. Här utsätts han inte bara ännu en gång för skjutgalna tonåriga milissoldater, knarkhandlare och ofattbar misär, utan också för voodoons makt över människors föreställningar.
Tills vattnet stiger har egentligen samma motiv som Condés senaste roman på svenska, den mästerliga Desirada: kolonialismens människospillror och deras försök att försona sig med förlusten av hemhörighet, deras olika sätt att hitta ett hem i världen, en trygghet i ett obarmhärtigt globalt system. Babakar liknar Marie-Noëlle i Desirada: det är en ständig plåga för honom att inte känna sig som hemma någonstans. Hans troskyldiga oskuld, eller om man så vill aningslöshet, blir ett exempel på de sista resterna av mänsklig godhet. Han upplever några kärlekshistorier, men alla kvinnor antingen dör (mördas) eller lämnar honom. Hans ensamhet utsträcker sig över en hel ocean. Condé uppvisar en djupt pessimistisk människosyn.
Rasismen är det enda sant universella, eller kanske ska man hellre kalla det kollektiva mobbningsimpulser. Föraktet för den andre är konstitutivt. Vem som helst kan var som helst bli utpekad som främling; hatad, bortstött, förtalad och dödad. Men det finns en storslagenhet och utblick i misantropin som är imponerande, en skarp vrede i den illusionslösa uppgivenheten. Om Svenska Akademien någon mer gång samlar tillräckligt mod för att utse en svart kvinna till Nobelpristagare, är detta den givna kandidaten.
Född 1937 i Pointe-à-Pitre, Guadeloupe.
Har bott i Frankrike, Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal och USA.
Doktorerade på en avhandling om stereotyper i Antillernas litteratur.
På svenska finns bland annat hennes romaner Färden genom mangroven (2007), Där Joliba gör en krök (2007) och Desirada (2009).
