Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Marie Demker: Biskopsgården speglar hela stans problem

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När jag var något år gammal erbjöds mina föräldrar en lägenhet i det nybyggda Biskopsgården. De hade stått i bostadskö i flera år men i brist på bostad hade de då redan löst frågan på annat sätt. Med friskt mod tog de över ett nedgånget litet flerfamiljshus i ett då perifert område. Min barndom tillbringade jag därför i vad som periodvis närmast var ett kollektivboende då släkt, vänner och bekanta påtagligt ofta var hyresgäster i de små lägenheterna. Ibland undrar jag hur det hade varit att istället växa upp i Biskop (som stadsdelen ofta kallas)?

För många som bor i Biskopsgården är det lika hemma och tryggt som det var i min stadsdel. Två bostadsområden i Biskopsgården har i kommunens kulturvårdsplan givits ett särskilt kulturvärde och skall förvaltas med hänsyn till dessa värden. Levande torg, grönområden, god boendestandard och bra kommunikationer finns. Det är knappast stadsdelen det är något fel på, tvärtom är den ett exempel på blandad bebyggelse och där finns även arbetsplatser.

Problemet är att Biskopsgården halkat efter. Redan för tre år sedan demonstrerade socialsekreterarna där mot de nedskärningar som drabbade deras alltmer behövande stadsdel. I rapporten Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg som Göteborgs stad färdigställde förra året pekas Biskopsgården ut som en av de stadsdelar där ohälsa och fattigdom är större än snittet. Och i medierapporteringen om gängkriminaliteten på Hisingen glöms allt som oftast bort att huvuddelen av den materiella grunden för konflikterna är kamp om marknaden för till exempel cannabis. En marknad som inte i första hand finns i Biskopsgården utan i stadsdelar som bland andra Torslanda, Majorna eller Centrum.

Så det är mycket av det som händer i Biskopsgården som egentligen börjar någon annanstans än i Biskopsgården. I stället handlar det om ekonomiska förutsättningar som varit sämre i vissa delar av staden under lång tid, däribland Biskopsgården, en högre grad av ohälsa och bristande förutsättningar för framgång på arbetsmarknaden. Förklaringar finns också i relationer och behov som har sina rötter i helt andra delar av staden, i den del av staden som dansar och ler.

Att peka ut just Biskopsgården som ett problem är helt enkelt samma felaktiga beteende som personen som letar efter sina borttappade bilnycklar i gatlyktans sken eftersom det är ljust där, inte för att hen tappade dem där. Biskopsgården i sig är i grund och botten varken bättre eller sämre än andra stadsdelar. I stället har vi under lång tid tillåtit den, och några andra stadsdelar, att bära de strukturella problem som angår hela staden. Jag råkade växa upp i en annan stadsdel, någon som föddes samtidigt med mig växte sannolikt upp i de där två rum och kök vi kunde ha fått. Det var en slags tillfällighet då, men är i dag en strukturell ojämlikhet. Hur kunde vi tro att våra egna underlåtenhetssynder inte förr eller senare skulle hoppa upp och bita oss där bak när vi vände ryggen till?