Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maria Haldesten: Regnbågen är guld värd

En öppen och tolerant stad lyckas bättre i längden. Mångfald lönar sig. Bra att HBQT-festivalen påminner oss om det, skriver Maria Haldesten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mörker, månar och måsar möter min blick. Visserligen är det stora moderna fartyg på några av Lars Lerins akvareller, men sjömännen känns tidlösa. Dessa mestadels ansiktslösa skuggfigurer slår definitivt an tonen och den dystra visan om Briggen Bluebird börjar ringa i mitt huvud.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Fyra av Lars Lerins verk, ur utställningen akterseglare på Stadsmuseet, har skapats just för veckans HBTQ-festival. Svärtan i bildspråket för snart mina tankar till svartklädda gossar i en rättsal några hundra meter bort. Året var 1987 när de stod inför skranket och smilande antydde att bögknackning var en kvällssport i nivå med dartkastning.

Att tingsrätten inte köpte några sådana förklaringar hindrade inte att sådana förvrängda uppfattningar levde kvar i vissa skallrakade kretsar och att Göteborg fick dåligt rykte. Göteborg - bögknackarstaden blev också titeln på en rapport 2005, en sammanställning som landade hos kommunpolitikerna och bidrog till att inspirera till HBT-festivalen 2007 och ett tvärpolitiskt HBT-nätverk.

Det tog väl lång tid. Men nu suddas den den gräsliga stämpeln ut. Skärpt lag mot hatbrott och träget arbete mot fördomar, varav HBTQ-festivalen är en del, har gett resultat.

– I min generation är vi mer öppensinnade, säger sjuttonåriga Helena, funktionär under festivalen.

Hon tycker Göteborg är en bra stad att vara gay i, att det är öppnare än i Stockholm, lite mer bohemiskt, vilket gör det lättare att vara som man är. Men nog finns det förändringspotential!

Helena nämner goa gubbar-syndromet som en kvarleva som får fördomar och krav kring manligt och kvinnligt att leva kvar. Och hon påpekar att många frireligiösa inte alltid är så vänliga. Politikernas engagemang är hon däremot ganska nöjd med.

– Men, tillägger Helena, det är lite tråkigt när S och V delar in folk i fack för att sedan förklara vilka rättigheter just den gruppen skall ha. Man sätter etiketter och säger att nu måste vi hjälpa ”de homosexuella”. Allianspartierna delar inte folk i fack på samma sätt, det känns bättre. Förstår du? frågar hon.

Och visst gör jag. Vi sitter där, på en filtklädd miniscen i ett söndagsfullt Nordstan och jag känner hoppet komma.

– Mitt mål är att alla oavsett bakgrund skall kunna vara som man är, att vi bara får vara människor, säger Helena.

Ett ypperligt mål, som dock kräver en del arbete. För än får inte alla känna delaktighet på samma villkor. Men på sikt kan vi bygga en stad för alla. Det har vi allt att vinna på. Sett från det perspektivet är myten nämligen sann. Det finns guld att hämta i slutet av regnbågen. För mångfald lönar sig.