Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Leif Mannerströms möte med arbetslösa i Leifs restaurang förändrade honom i grunden.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mannerström - en känslosam silverrygg

Leif Mannerströms möte med arbetslösa i Leifs restaurang förändrade honom i grunden. Den buttre stjärnkockens tårar har gjort honom till en omåttligt populär tv-profil.

– Nej, har jag ju sagt! Det finns inte en chans. Nu ses vi på fredag klockan 10 och då kör vi. Hej då.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Leif Mannerström lägger på. Det var knappast en utskällning jag fick, men ett tydligt exempel på att den snart 75-årige stjärnkocken inte har några tankar på att släppa rodret. Han styr sin omgivning som han alltid har skött sina restauranger: med mycket hjärta och tydlig ordergivning.

Jag hade ringt upp en tredje gång för att försöka lirka till mig lite mer tid, kanske kunde jag och fotografen få ta rygg på Mannerström under torsdagens jobb med ett stort företagsevenemang på Norra Älvstranden?

Men Mannerström är orubblig. Barsk. Så vi ses på fredagen. På hans restaurang Kometen på en tvärgata till Avenyn. Prick klockan 10.

Det visar sig att han har tillbringat natten på hotell. Arbetet med företagsmiddagen pågick långt in på kvällen och det blev för sent för att sätta sig bakom ratten och köra de dryga nio milen till hemmet utanför Ulricehamn. Dessutom sprack ett par av hans glasögon, de han behöver för att köra bil.

– Jag hade dem hängande på bröstet och det var en kvinna som kramade mig så hårt att de gick sönder. Så jag fick lägga mig på Park i natt, jag kunde inte köra hem. Där uppe där jag bor är det mycket vilt också, det vore livsfarligt.

Eftersom han bara hade tandborste på hotellet är Mannerström lite bekymrad över att det vita håret kanske ser ovårdat ut. Han har en plan även för det.

– Hörni, jag har en kompis som har en frisersalong här bredvid. Jag ska bara springa över till henne och bli kammad. Drick lite kaffe så länge. Ni dricker väl ur glas som kockar gör?

Det är välkänt bland kollegorna att Leif Mannerström är noggrann med sitt yttre.

”Man skulle kunna tro att jag som kvinna har det största klädkontot i produktionen av Sveriges mästerkock men ack nej, både jag och Markus släpar en bra bit efter Leif som är det största och mest medvetna modelejonet av oss alla.”

Så skriver Mischa Billing, sommelier och lektor i måltidskunskap vid Örebro universitet, samt årets nytillskott i Sveriges mästerkock-juryn, när jag ber henne ge sina intryck av juryns ålderman.

Leif Mannerström skriver gärna under på epitetet klädsnobb.

– Absolut. Det här är en skräddarsydd kockrock jag har på mig. Jag vill ha det så. Jag är alltid hel och ren. Man ska inte komma in lite halvslabbig i den här branschen. När jag är hemma ser jag ut som en trashank. På gården går jag runt med säckiga byxor och hängande skjorta, eller åker ut i skogen med min fyrhjuling och mina hundar. Men när jag går på kalas är jag snyggt klädd, med snygga skor.

Han pratar varmt om sina kollegor i mästerkockjuryn, kanske mest ändå om Markus Aujalay, som Mannerström själv var med att rösta fram till årets kock 2004. Sedan 2011 är de två ryggraden i Sveriges mästerkock, vars femte säsong just nu går på TV4.

– Jag kan ju häckla Markus, på ett roligt sätt, som när vi pratar om den svenska gastronomins utveckling. Han sa vid ett tillfälle ”1985 kommer jag ihåg …” då svarade jag ”Du tror att den svenska gastronomins utveckling började 1985 bara för att du började då”. Då sa han ”Vad fan säger du gubbjävel?” Sånt där gillar ju jag. Vi är väldigt goda vänner. Per Morberg är duktig på det där också. Han kan slänga käft. Det gör vi med Mischa också ibland, det händer att hon sätter i halsen. Mischa är en fantastisk person, jätterolig. Hon har lite taskigt klädkonto, bara. Vi får nog rätta till det. Jag kan lägga några kronor.

På den anrika restaurangen Kometen pågår förberedelserna inför lunchen. Det är fullbokat och om någon timme kommer det att vara full ruljangs. Köket förväntas langa ut biff Rydberg och fiskgratäng i parti och minut, medan Mannerström går runt och mer eller mindre beordrar gästerna vad de ska äta. I fönstren ligger exemplar av några av hans kokböcker. Till salu.

Leif Mannerström är påtagligt stolt över att restaurangen nästan har fyrdubblat omsättningen sedan han sålde Sjömagasinet och tog över Kometen för att ”varva ner lite” med att servera husmanskost gjord på de bästa råvarorna och med priser strax under finkrogarnas.

Du tycks jobba mer än någonsin?

 – Jag vet inte varför det har blivit så. Kan det vara för att jag är tävlingsmänniska? Ja, det är klart att jag är, det är väl alla krögare på toppnivå. Jag är så krogskadad, på ett positivt sätt, jag är ju tredje generationen krögare, så det gick inte att sälja Sjömagasinet och gå hem och sätta sig och mata duvor.

En sökning i tidningsarkivet på ”Leif Mannerström” ger tusentals träffar och då går det digitala arkivet inte längre tillbaka än 1994. Han har varit mediernas gunstling i många år, men det är tydligt att bilden av honom har förändrats över tid.

De första åren handlade det mycket om ”Husmannerström”, då Leif Mannerström etablerade sig som den svenska husmanskostens förfäktare. Visserligen kom genombrottet när han och Christer Svantesson öppnade Göteborgskrogen Johanna 1974 och tog det nya franska köket till Sverige, men det var med citatrubriker som ”Rejält käk ska det vara” som han tog sig in i svenska mathjärtan.

Kring millennieskiftet började det dyka upp rubriker om Leif Mannerströms ilska mot storköksmaten som serveras på ålderdomshem, sjukhus och skolor. ”Jag skulle inte kunna äta smörjan” dundrade Mannerström och startade en årligen återkommande pensionärslunch på sin dåvarande krog Sjömagasinet.

Gång efter annan fick han bemöta frågor om sin butterhet och sina hårda nypor. Bilden av Leif Mannerström som grinig gubbe och hårdför restauratör med smak för livets goda var väl inarbetad.

I och med starten av Sveriges mästerkock föddes en ny Leif Mannerström i media: den känslosamme silverryggen, vars ”såsilska” när folk har mage att blanda socker i rödvinssåsen snart överskuggades av rapporter om tårarna som rann nerför hans kinder när deltagare röstades ut.

Mannerströms tårar har varit helt avgörande för att han i dag är populärare än någonsin. Att få se denne stränge fadersgestalt med garden nere och känslorna på utsidan är äkta feelgood-tv och såklart guld för TV4, som inte är dummare än att man också har Mannerström i juryn till barnversionen Sveriges yngsta mästerkock.

Själv säger Leif Mannerström att han alltid har haft nära till känslorna. Det är bara vi som inte har sett hans tårar förut.

Så det är inte du som har hållit igen tidigare?

– Det finns två bilder av mig. Den ena är från dem som jobbar med mig, de tycker att jag är en bra person, rättvis och snäll. De som inte har jobbat med mig, många, tror att jag är en jädra hårding, tuffing och så vidare. Jag ser ju naturligt bister och sträng ut. När jag koncentrerar mig, vilket jag ofta gör, då ser jag lite sträng ut. Jag är en hygglig person under och har väldigt mycket känslor för andra människor. Det är så det är.

Men så berättar han att ett program faktiskt har påverkat honom i grunden och ändrat hur han ser på medmänniskor som har det svårt: Leifs restaurang. Programmet kom förra året och gick ut på att han lärde upp arbetslösa personer med målet att de skulle få jobb i restaurangbranschen.

– Det var på allvar. På riktigt. Jag var väldigt tveksam till att göra det programmet.

Varför då?

– Jag har aldrig träffat den typen av människor och visste inte vad jag skulle kunna ge dem. Jag visste inte om jag skulle ha respekt för dem. Jag har haft lite elittänkande tidigare, men det här programmet har förändrat mig väldigt mycket. Jag har haft tur.

Av trettio aspiranter fick Leif Mannerström och hans team välja ut tio som snabbutbildades på restaurang Gropen i Göteborg. Sju av dem har jobb i dag. uuu

u – Jag talade med en av dem idag, hon är frukostvärdinna på Park. Hon trivs jättebra och chefen sa att de älskar henne. Hon hade inte heller något CV att visa upp. Bara för att de hade jobbat med mig så blev de betydelsefulla och kunde få ett jobb … det är märkligt egentligen.

Hur mycket tänker du på de där tjugo som ni valde bort?

– Mycket. Mer än vad någon annan tror. Jag hade inte kunnat hjälpa alla, en del var körda. Men … ja, säger han och tystnar en stund medan blicken söker sig bortåt.

Blir det mer Leifs restaurang?

– Eventuellt har det dykt upp intresse för det, ja. Jag tror att det kanske är svårt att göra det en gång till. Det var väldigt jobbigt, känsligt, väldigt mycket för mig. Jag blev en förändrad person. Jag la aldrig pengar till tiggarna tidigare, jag hade hört av så många att det ska man inte göra. Men jag gör faktiskt det i dag.

Ute i köket slamrar kockarna. Tempot runt omkring oss har gradvis ökat. Alldeles snart kommer lunchgästerna.

Serveringspersonalen glider runt i den brunmurriga lokalen och lägger sista handen vid dukningen och går igenom bokningslistorna.

Leif Mannerströms telefon ringer ett par gånger under intervjun. Han svarar alltid, men avverkar samtalen lika effektivt som när jag ringde upp. Just nu är det intervjun som gäller och inget annat. Han visar bilder på sin hund Floyd, en maffig 7-årig dogue de bordeaux och på yngsta barnbarnet som har samma namn som farfar och därför kallas Lill-Leffe, 6 år.

– Vi skulle gå på ishockey häromdagen, han och jag. Han sa ”Farfar jag vill ha pengar och köpa en Frölundatröja”. ”Ta en bok och gå ut och sälj den”, sa jag.

Sagt och gjort. Lill-Leffe tog en av farfars kokböcker på restaurangen och gick för att sälja den till närmaste restauranggäst. Det visade sig vara skådespelaren Claes Malmberg.

– Claes skrattade och sa ”Vem är du?”. ”Leif Mannerström”, svarade Lill-Leffe. Så köpte Claes en bok som både jag och Lill-Leffe signerade. Då fick han blodad tand och gick vidare till nästa bord och sålde en bok till. Chefen för företaget som satt där sa ”Tänk om jag hade haft en säljare som han, då hade jag varit lycklig”. Jag är jättestolt över mina barnbarn.

När farfar hämtar på skolan flockas barnen och han får skriva autografer.

– Vi var på Liseberg i somras. Direkt innanför grindarna kommer de. Det blir som en flock fåglar. Då sa Lill-Leffe: ”Farfar, är du här med oss eller vad ska vi göra?”. Men man får ju skriva autograferna och låta dem ta selfies. Det stör inte mig.

Vad tycker dina barnbarn om att du är så känd?

– Det vet jag inte, det har vi inte diskuterat.

Kändisskapet bland barnen har kommit med tv-exponeringen. Leif Mannerströms känslor inför tv-deltagandet är blandade. Han trivs med uppmärksamheten, samtidigt som inspelningarna tar enormt mycket tid och kraft.

Förra året, när han först spelade in sin egen serie och sedan satt i juryn i de två mästerkocksprogrammen, blev det för mycket.

– När jag var färdig med alla tv-inspelningarna i december blev jag väldigt trött, både mentalt och fysiskt. Det är jobbigt att göra två tv-serier under fyra månader i Stockholm och bo på hotell. Jag hatar att bo på hotell, det är det värsta jag vet. Dessutom inledde jag en ganska framgångsrik bantning i höstas, jag har gått ner 15 kilo.

Jag hade kunnat gå ut nästan varje kväll i Stockholm och bli bjuden på restaurang, för jag känner alla. Men nu fick jag gå hem till hotellet, dricka lite ramlösa, titta på tv och lägga mig tidigt. Det är i och för sig nyttigt, men jävligt tråkigt.

Det är inte första gången som tv-engagemanget har gått hårt åt hans hälsa. Sanningen är att han var snubblande nära att hoppa av hela tv-tåget inför den första säsongen av Sveriges mästerkock.

– Vi skulle göra en sån där trailer. Den tog tolv timmar att spela in, det var totalt inkompetent personal som skötte det. Vi satt med filtar i en jättelada där det var minusgrader. Jag blev helt nedkyld. Nästa morgon när jag vaknade kunde jag inte röra mig. Jag fick en muskelinflammation som gjorde att jag fick gå på sju kortisontabletter om dagen.

När han året efteråt skulle vara med i programmet Kockarnas kamp höll hans händer inte för tävlingsmomentet att tornera potatis.

– Inspelningarna började klockan åtta på morgonen. Jag körde hemifrån på natten och glömde ta min medicin. När jag kom dit ner hade jag en sådan värk att jag sa till producenten ”jag kan inte vara med, jag lämnar walk over”. Jag kunde inte hålla i potatisen ens.

Han kom sist i tävlingen, hamnade i såsduell och åkte ut på en bearnaisesås. Han håller fram händerna och visar hur de har opererats för att räta ut fingrarna och konstaterar att smärtan finns kvar.

– Jag går fortfarande på kortison. Det är fem år sedan. Jag är inte hel ännu. Men jag är 75 bast och är pigg ändå. Jag älskar det här jobbet.

Genom åren har det blivit ganska många operationer, av både det ena och det andra.

– Ja, jag har opererat både hjärtat och höften. Det är bara huvudet kvar som jag inte har opererat.

Vad driver dig att fortsätta?

– Jag gillar det här. Jag gillar att prata med folket, dofterna, snacket. Den fina delen av restaurangbranschen är fantastisk. Sen finns det mycket skit också, men det finns i alla branscher. Jag har bara jobbat med den fina delen, jag har aldrig sökt något annat heller.

Det här året har han satt ner foten, sagt ifrån på skarpen och meddelat TV4 att han hoppar av juryn i Sveriges yngsta mästerkock.

– Men jag vet att de tänker övertala mig, de kommer att förändra upplägget så att juryns jobb krymps lite, säger han utan att se särskild bekymrad ut.

Förutom att han ger ut en kokbok om året – det har blivit ett 15-tal hittills – jobbar Leif Mannerström på sin självbiografi tillsammans med journalisten Göran Tjäder. Det har de hållit på med sedan 2007. Då var tanken att boken skulle komma ut till Mannerströms 70-årsdag. Nu har han inget tidsmål längre.

– Senast sa vi att till våren skulle vi kunna sätta oss ner några dagar och skriva. Men telefonen går ju i ett, det är nya uppdrag, nya spännande saker. Jag får inte tid till det.

Kommer ni att bli klara?

– Ja, om det inte plötsligt blir ett frånfälle. Det kan hända när som helst. Man lever på lånad tid när man är 75 år, du kan slå i backen vilken dag som helst. Jag har ingen dödsskräck alls, jag tycker bara att det skulle vara förargligt, Lilian skulle bli ensam. Vi förtjänar bättre hon och jag.

Sin 75-årsdag den 17 mars tänker han fira tillsammans med hustrun Lilian i Florida. Då ska de bara njuta och ha tid för varandra. Eller, ja, lite jobb tycks det bli ändå.

– Vi har hyrt ett fint hus. Det blir bara jag och Lilian. Och min bokförläggare och hans fru. Vi ska prata idéer, vi hittar på nya idéer hela tiden.

Klockan har passerat 11.30 och lunchgästerna anländer i snabb takt. Leif Mannerström är i ständig rörelse, hälsar välkomna och slänger käft med stamgästerna.

– Är du här i dag igen? Finns det ingen annan restaurang? säger han till en man som just tagit av sig jackan.

Efter en timme unnar sig Leif Mannerström ett glas vatten och sätter sig på en stol i baren. Att fråga gästerna om maten var god skulle inte falla honom in.

– Jag läste en artikel i tidningen häromdagen, där någon hade varit på restaurang och tyckte att det var konstigt att ingen frågade om det smakade bra. Lagar man bra mat måste man inte springa runt och fråga om det smakade bra. Då verkar man osäker. Det är klart att man serverar god mat, annars har man inga gäster.

Kommer de att få bära ut dig med fötterna först från köket till slut?

– Det hoppas jag ju verkligen på. Det hade varit fantastiskt. Bara alla gästerna har fått sin mat först.

Röster om Leif Mannerström

Mischa Billing, jurykollega i Sveriges mästerkock:

”Leif Mannerström är för mig en gastronomisk hörnpelare. En av Sveriges bästa kockar genom tiderna som dukar upp det goda i livet. Visst kan han både se ut och låta butter, men Leif är en av de mest varma och omtänksamma människor jag har haft förmånen att få arbeta tillsammans med. Leif är en generös spjuver som älskar att locka fram skratt, han har alltid något bus eller en osannolik historia på gång. Dessutom är han oerhört nyfiken.”

Britt-Marie Mattsson, förstereporter på GP:

”Leif och jag är vänner sedan 35 år och har på senare år talat en hel del om matens makt. Närmare bestämt om hur världens ledare använder middagar för att bättra på relationerna och som ett sätt att demonstrera makt och inflytande. Äntligen skriver vi en kokbok på just detta tema. Det blir både historik och egna erfarenheter. Leif specialkomponerar recepten. Leif är en fantastisk vän och en perfekt arbetskamrat. Extremt fokuserad och med ett lätt handlag som gör det enkelt att samarbeta.”

Lilian Mannerström, gift med Leif i 52 år:

”Arbetet med Leifs restaurang var en stor grej för honom. Det var många bedrövelser och många kvällar som man satt och undrade hur det skulle gå. Leif har alltid haft ett brinnande engagemang. Det här med äldrematen har han hållit på med i 20–25 år. Han får flera samtal i veckan från förtvivlade människor som ber om hjälp för att maten de får är så förskräcklig. Leif har alltid älskat sitt jobb och kommer aldrig att gå i pension så länge han har hälsan.”

Fakta: Leif Mannerström

Namn: Leif Reinhold Mannerström.

Ålder: Fyller 75 år den 17 mars.

Familj: Fru Lilian, dotter Petronella och son Sebastian, barnbarnen Kelly, 8, och Leif, 6 år, samt hunden Floyd.

Bor: I Tvärred utanför Ulricehamn.

Bakgrund: Född i Stockholm, flyttade till Göteborg som 17-åring. Blev vid 23 års ålder köksmästare på Henriksberg, startade 1974 restaurang Johanna. Drev Sjömagasinet 1994–2010. Tog över Kometen 2009. Har gett ut ett 15-tal kokböcker och har varit med i tv-program som Sveriges mästerkock, Sveriges yngsta mästerkock, Sveriges bästa äldreboende och Leifs restaurang.

Mannerström om ...

... sin roll i Sveriges mästerkock:

”Jag hade sett en hel del av engelska och australiensiska Masterchef innan och kände till jargongen. Jag skulle vara den där stora killen med blazer och scarf. Det gällde att ikläda sig den rollen. Det var inte så svårt och väldigt roligt.”

... arbetstider:

”Hur fan kan man komma på att man ska jobba sex timmar? När jag har jobbat sex timmar har jag precis blivit uppvärmd. Jag är som en gammal bil. Nu jobbar jag halvtid, 8-10 timmar om dagen.”

... vad han vill ha i 75-årspresent:

”De behöver inte komma med nåt. Göteborg har gett mig så mycket och jag har gett Göteborg en hel del. Det är nog ingen fara med det. Men det var väldigt roligt att som född stockholmare bli årets göteborgare och att få en spårvagn uppkallad efter sig.”

... sitt första matminne:

”Det var 1946 med farmor. Hon sa ’Leif, vi ska äta middag på balkongen i dag’. Det var på Söder där hon bodde. Det var surströmming. Jag är sex år gammal. Men när farmor sa att nu äter vi så åt man och jag gillade det med en gång, som farmor serverade det. Sedan dess har jag tyckt om surströmming.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.