Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Malin Lernfelt: MP-Converse vill inte arbeta

Vad händer om representanter för antijobbmaffian får ministerposter? frågar Malin Lernfelt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Mer latte än knätofs. Så kan man beskriva deltagarna på miljöpartiets kongress. De hemfärgade koftorna och helskäggen är nästan helt och hållet ersatta av jeans och tunikor. Mot all förmodan lyckas jag till och med skymta en Odd Molly-kvinna i vimlet. (Odd Molly är ju annars de borgerliga kvinnornas vardagsuniform). Men plaggen framför alla andra på MP-kongressen är urtvättad t-shirt och Converse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vilka slutsatser kan man då dra av det här? Inga alls skulle en del säga. Jag hävdar tvärtemot att kläder är ett sätt att uttrycka sig och vad man har på sig säger mycket om vad individen vill förmedla.

De urtvättade t-shirtarna talar om att det är viktigt att visa att man inte bryr sig. En visuell markering av ett av Miljöpartiets huvudbudskap: nej tack till konsumtion och nej tack den ytlighet som symboliseras av en tydligt genomtänkt ”outfit”.

De ofta förekommande sjuhundrakronorsconversen skvallrar dock om att det under ytan trots allt finns ett behov av att konsumera. Om det är ett märke som sänder rätt sorts signaler. Det gör Converse, som efter sin storhetstid under 80-talet länge var (och fortfarande är) de ”alternativa” rörelsernas favoritsko. Och det är så klart den svarta Chuck Taylor-modellen och inte den modebloggsvita som pryder de grönas fötter.

Den enda förutom Odd Molly-kvinnan som på allvar skiljer ut sig från mängden är Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand. I stålgrå kostym markerar hon tydligt att här kommer en person som vill ha makt. En statsman (kvinna). Bredvid henne ter sig Peter Eriksson i fritidsrutig skjorta som en tämligen obetydlig person.

Miljöpartiet har gått från gröna vågen till klimatsmart, från underifrånperspektiv till tydliga maktanspråk. Men en del saker är som är som de alltid har varit. Till exempel medlemmarnas vurm för att inte arbeta. Efter att ha lyssnat på debatten i plenum kan man slå fast att den politik som miljöpartiets medlemmar vill föra är arbetslinjens absoluta antites.

- Jag vill ha ett lyckligare och friskare folk, därför tänker jag rösta för en kortare arbetsvecka. Det är klimatsmart (ständigt detta klimatsmart) att jobba mindre, sade Ines Svanergren från Partille.

– Ingen har hittills kunnat lösa frågan om arbetslösheten. Man har provat allt. Utom att dela på jobben. Det är lösningen, sade Christopher Ödmann, riksdagsman från Stockholm.

– Bibehållen arbetstid innebär en överproduktion, sade Leif Engström från Lindome.

Och MP-veteranen Lazlo Gönczi från Ljusdal, påpekade att ”vi hinner inte skaffa några barn om vi inte får kortare arbetstid”.

35-timmarsveckan är självklart inskriven i MP:s valmanifest. Men när språkrören ställs inför frågor om de i samarbetet med de andra i vänsteralliansen tänker driva att människor skall arbeta mindre, framgår det tydligt att detta inte är en prioriterad fråga.

– Vi vill fokusera på arbetslösheten, säger Maria Wetterstrand.

Det är ett klokt – eller rättare sagt nödvändigt – ställningstagande.

Skall Sverige klara sig genom krisen måste vi oavsett regering arbeta mer, inte mindre.

Att Wetterstrand och Eriksson skjuter arbetstidsförkortning åt sidan betyder dock inte att människorna i urtvättade t-shirtar och svarta Converse tänker göra det. Och vad händer om de rödgröna vinner valet och representanter för antijobbmaffian får ministerposter? Det hoppas jag slippa få reda på.