Malin Lernfelt: Inte så happy för barnen

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Som ett mantra upprepas det. Om och om igen. Osäkra stämmor söker bekräftelse. "Om föräldrarna mår bra så mår barnen bra". Eller hur? Visst är det så? "En lycklig mamma har lyckliga barn!" Visst? Ja, så är det. Absolut. Bestämda röster sätter punkt för alla tvivel. Amen.

Det tidiga 2000-talets babyboom översvämmas av föräldrar som förlorat sin egen intuition och istället lutar sig mot människor som utger sig för att vara auktoriteter när det kommer till familjeliv och föräldraskap. Och de nya auktoriteternas favoritreplik är just den om att "så länge föräldrarna är nöjda är allt toppen med ungarna också".

ANNONS

Just den sortens tänk präglar journalisterna och författarna Katarina Wennstam och Maria Svelands nya bok Happy, Happy. En antologi där kvinnor skriver om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. I flera intervjuer under den senaste veckan har Wennstam och Sveland förklarat hur viktigt det är att nyansera bilden av skilsmässa och påpekat hur underligt det är att det vokabulär som omger separationer påminner om trafikolyckor. Varför sägs det att förhållandet kraschar, eller att familjen går sönder, när det minsann finns skilsmässor som är "Happy, Happy"?

Och det finns det ju. Ur ett vuxenperspektiv kan en separation i många fall betyda både lycka, frihet och utveckling. Det finns också tillfällen då skilsmässa är nödvändig för att barn skall slippa växa upp mitt i en krigszon. Men Wennstam och Sveland nöjer sig inte med det. De hävdar att det rent generellt för barn kan vara en väldigt positiv upplevelse att mamma och pappa flyttar isär. Eftersom det till exempel leder till att mamma och pappa kan leva vuxenliv varannan vecka och får mer tålamod och kan vara extra närvarande när det är "barnveckor".

Trams, skulle jag säga. Varenda unge vill (om de får välja) träffa både mamma och pappa varje dag. Att låtsas som om det är en vinst för barnet att förlora vardagskontakten med sina föräldrar under halva uppväxten är självbedrägeri. Få barns liv blir bättre av att pappa kan springa på krogen eller mamma sitta och fika oftare. Varför inte i stället lyfta fram att det i skilsmässosituationer ibland faktiskt är så att barnets bästa står emot föräldrarnas, och att föräldraskap inte alls är så enkelt som att "mår föräldrarna bra mår barnen bra"?

ANNONS

Om skilsmässa är enda utvägen kan bara de som befinner sig i den kapsejsande relationen avgöra. Men i allmänhet skulle det inte skada med lite mer barnperspektiv. Vänd expertisens mantra ut och in: "Om barnen mår bra mår föräldrarna bra".

ANNONS