Det gjorde fysiskt ont att ta del av nyhetsrapporteringen om skottlossningen i Biskopsgården i förra veckan. Det tror jag att vi var många som upplevde. Smärtan är dock inte bara sprungen ur förfäran över det enskilda tillfälle där två unga människor miste livet och flera andra skadades, utan kan även härledas till den hopplöshet som lägger sig som en blöt filt över staden i takt med att dess olika delar glider isär. Ingen tycks ha någon lösning på problemet. Så inte heller jag.
Men ett par saker vet jag. Det är att en stor andel av dem som uttalat sig under den senaste veckan har helt fel. De pratar och skriver strunt, som hade de bott under en sten under de senaste decennierna.
Nej, Biskopsgården har inte lämnats åt sitt öde. Inte heller har samhället vänt ryggen åt några av de andra så kallade utanförskapsområdena. Tvärtom har tusentals artiklar skrivits, miljoner kronor pumpats in i stadsdelarna från både stat och kommun och ett stort antal politiker, tjänstemän och frivilliga lagt ned på tid och engagemang för att på olika sätt lyfta området och dess invånare. En skolelev i Biskopsgården kostar (vilket är berättigat med utgångspunkt ifrån rådande omständigheter) till exempel dubbelt så mycket som en elev i södra Göteborg. I Biskopsgården finns trygghetsråd, medborgarkontor och satsningar fritidsaktiviteter, läxläsning och entreprenörskap. Bland annat.
När det från flera håll påtalas att "skottlossningarna är ett samhällsproblem" är det därför både rätt och fel. Att unga människor som växer upp i Biskopsgården, Backa och Bergsjön löper en ökad risk för att hamna i gäng är naturligtvis ett problem för hela samhället eftersom skottlossningar och otrygghet påverkar oss andra och staden som helhet. Samtidigt kan inte samhället lösa förortsområdenas alla problem hur gärna vi än skulle vilja. I alla fall inte om man med samhället syftar på politiskt initierade projekt och hejdlöst spenderande av offentliga medel. Det borde vid det här laget vara tydligt för alla och envar. Ytterligare en hiphopverkstad eller klassuppsättning Ipads gör varken till eller från.
I grund och botten är de enda som kan lyfta Biskopsgården och sätta stopp för den utveckling vi nu ser, stadsdelens egna medborgare. Många må vara fattiga, arbetslösa och segregerade. Men det betyder inte att de är svaga, okunniga eller saknar mod. Det betyder inte heller att deras barn är predestinerade att hamna i kriminalitet. Tvärtom finns en ljus framtid för de unga vars föräldrar är beredda att kämpa. Självklart skall vi andra – hela samhället – finnas där för att stödja och backa upp. Men förändringen måste komma inifrån.