Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Karin Pihl.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maktkritik utan analys

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det är bra att vara kritisk. Men ofta när kritiken är huvudsyftet för en rörelse glömmer den bort varför den är kritisk. Att vara radikal i Sverige i dag innebär att man är kritisk mot olika former av centrerad makt – till män, vita människor eller kärnfamiljen. Den normativa komponenten i resonemanget är starkt individualistisk. Alla människor har rätt till självförverkligande utan förväntningar på att deras agerande ska följa något speciellt mönster. Man har rätt att vara fri på alla plan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det finns något sympatiskt över detta. Det är svårt för ett samhälle att utvecklas om ingen ifrågasätter rådande sociala konventioner. Men svensk radikalism på 2010-talet har drabbats av samma paradox som alla typer av popkulturella vänsterrörelser som i teorin starkt betonar frihetsideal. När en hel rörelse går mot strömmen har det bildats en ny ström, och om någon ifrågasätter ifrågasättandet har individualismen plötsligt uppgått i en stark kollektivism.

Vänsterrörelsen, som inte är marxistisk längre utan har köpt tanken att självförverkligande är möjligt i ett kapitalistiskt system, har en klar uppfattning om vad det innebär att vara fri och vad som kan vara förtryckande. Om exempelvis majoriteten av artisterna på en festival är män är det förtryckande för de kvinnor som inte spelar på den festivalen, eftersom arrangören då bekräftar en mansnorm.

Men är manliga musiker verkligen det störta hotet mot individuellt självförverkligande? Om frihet att vara den man vill verkligen är utgångspunkten för en ideologi är det konstigt att man bara bryr sig om ganska snäva, diffusa saker. Maktkritiken saknas där den kanske behövs som mest: mot staten. För den som verkligen är kritisk till att makt samlas i en enda institution borde en svulstig förmyndarstat vara det första att angripa. I Sverige, med sina höga skatter och regleringar på bostadsmarknad sånär som på decibelnivåer, finns det ganska mycket att vara maktkritisk mot.

I Love Antells video till låten "En delad värld" dyker Stefan Löfven upp. Att någon som säger sig vara en samhällskritisk konstnär tycker att Sveriges statsminister är en bra representant för samhällets utsatta är nästintill bisarrt. Svenska liberaler har här en uppgift. Samhällsutvecklingen formas inte endast på seminarier med Svenskt Näringsliv. Maktkritiken skulle gynnas av att liberaler gav sig in i den politiska diskussion som förs i de sfärer som i dag domineras av vänstern.