Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maktens totala destruktivitet

Teater: På Old Vic i London spelas nu Shakespeares Richard II med Kevin Spacey i en fascinerande huvudroll som den vankelmodige kungen.
Den klassiska Londonteatern Old Vic höll på att läggas ner på 90-talet, för att bli bar eller bingohall. Men indignerade aktioner förvandlade det gamla huset till åtminstone en gästspelsscen. 1998 överfördes storsuccén av O'Neills Si iskarlen kommer från Almeida, med Kevin Spacey i huvudrollen. Så begav det sig att Hollywoodstjärnan nyligen tog över en rekonstruerad Old Vic och etablerade sig som teaterdirektör i London.
Men hans första säsong har knappast varit samma succé. Märkliga pjäsval har väckt undran - okända holländare, my God! - och publikintresset sviktat. Kanske sätter Mr Spacey därför nu allt på ett kort, placerar sig själv i titelrollen i Shakespeares Richard II och får den garvade mästaren Trevor Nunn att svara för gästregin. Och tricket har lyckats. Nog är föreställningen höstens talk of the town.
Richard II är kanske Shakespeares märkligaste kungadrama. Han skrev det 1595, året som också gav En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia. Stycket saknar de andra krönikespelens ofta käcka trumpetstötar och överbefolkade slagfält. Den här kungen är vankelmodig och definitivt ingen hjältetyp, han ger hellre slaget förlorat än kämpar tappert i ett hopplöst läge. Pjäsens centrala parti skildrar med psykologisk koncentration förnedringen när han nedlägger kronan och låter sig förpassas till dystert förvar, ett enkelt byte för mördare lejda av Bolingbroke, den nykrönte Henrik IV.
Richard II är Shakespeares ende hjälte som frivilligt avsäger sig makten (hans Lear vill ju behålla den på annat sätt). Gunnar Ekelöf skriver: "Att avstå jag och talan, avstå - / det enda som ger makt". I Shakespeares värld krossas den som avstår obönhörligt av det som Jan Kott i sin klassiska bok kallade "den stora mekanismen". Eller kanske ändå inte.

Det verkligt spännande med Trevor Nunns iscensättning, och Kevin Spaceys rolltolkning, är att de tillsammans framhäver just den frågans komplexitet, genom att framhålla maktens totala destruktivitet. I föreställningens centrala scen, när Richard överlämnar kronan och insignierna till Bolingbroke, visar Spacey och Ben Miles i ett fascinerande samspel hur det är makten själv som härskar genom de två, som ger och tar åt båda håll. Därför kan den som erövrat den tveka och rygga tillbaka, alltmedan den som avstår sin talan är den starkare. Fast bara i det ögonblicket då de möts i gemensam visshet om hur besudlad makten är, den korta stund då allt är ett slags sanning.
Föreställningen som helhet är rappt och ytterst proffsigt regisserad, medveten in i minsta detalj. Allt enligt det mönster som numera är legio: klädsel kavaj. Kevin Spacey har uppenbarligen kämpat hårt för att tillägna sig Bardens engelska. Och visst låter det bra, även om man hör att han inte har det i blodet. Undras om han känner andarna i kulisserna, på dessa tiljor har rollen spelats av såväl John Gielgud som Alec Guinness.
Men det en aning lånade idiomet ger en extra dimension åt hans tolkning. För den Richard vi ser spelar kung, eftersom han inte mäktar med eller längre vill vara det på riktigt. Spaceys lite pojkaktiga utstrålning blir därmed kongenial. Man köper att han egentligen är lite för gammal för rollen.

Kungen har ju ett par storstilade monologer, bland de vackraste Shakespeare skrivit, inte minst den om "sad stories of the death of kings". Spacey framför dem lite överdrivet, ungefär som om hans kung säger vad han tror förväntas av honom. Hans motpart Bolingbroke gör också vad som förväntas av honom. Den lika skicklige som effektive Ben Miles, ett populärt ansikte i brittiska tv-serier, påminner omväxlande om Kirk Douglas och Ratko Mladic. Men det räcker inte med att den blivande kung Henrik omger sig med jasägare och lönnmördare för att vara övertygad om sin sak. Han behöver ständigt strålkastarljuset och videokamerorna för att känna sig riktigt trygg. Hans ord om att vara "a true-born Englishman" återklingar för säkerhets skull från salongens alla hörn.
Trevor Nunn berättar i programbladet att drottning Elisabeth inte tyckte om att pjäsen spelades så ofta. Det kunde släppa lös "a dangerous demon". Den man som hyrde The Globe och Shakespeares trupp för ett framförande samtidigt med Essex uppror, han arresterades och avrättades.
Tror någon att ämbetsmannen och diplomaten Henry Neville - som nyligen föreslagits av två Shakespeareforskare - har skrivit en sådan "sad story"?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.