Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Macao - inte bara kasinon

Macao har etablerat sig som Asiens Las Vegas bredvid sin mer kända granne, Hongkong. Men Macao är mycket mer än steril lyx och vräkig nyrikedom. Ett stenkast från neon och glasfasader lever det portugisiska kolonialarvet sida vid sida med gamla Kina.

Han har inte många tänder kvar men ändå ler han ständigt. Cheong Hong började jobba i den lilla teshopen Ying Kee Tea på Rua Cinco de Outubro för nästan 70 år sedan. Då var han tio år men han verkar fortfarande lika förtjust i att prata med sina kunder. Men det är kinesiska som gäller, annars är det sonen Joe eller sondottern Sandra Lou du måste prata med.

Joe visar upp några olika kakor av pressade teblad. Med ett litet verktyg bänder han försiktigt i dem och visar skillnaden mellan ett billigt te och ett mer exklusivt. Han pekar på en av burkarna längs väggen och berättar att teet, handplockat från vilda tebuskar i norra Kina, har lagrats i 40 år. För 20 000 kronor kan det bli vårt. En bra investering på lång sikt - vällagrade tekakor kan säljas för upp till 200 000 kronor.

Sedan visar Joe och Sandra Lou oss hur man dricker te i Kina och en ceremoni spelas upp framför våra ögon. Det är en noggrann procedur och jag känner mig ociviliserad när jag tänker på mitt eget earl grey-sörplande med huvudet nedböjt över morgontidningen där hemma. Barbariskt.

Kasinot Grand Lisboa. Klockan är snart två på natten och Song Kai Man kväver en gäspning. Iklädd sin välpressade, bruna croupieruniform med guldfärgade knappar gör han en svepande gest över spelbordet: inga fler insatser. Runt bordet framför honom sitter nio vardagligt klädda kineser och spelar baccarat, det populäraste spelet här. Cigarettröken ligger tät, någon dricker en klunk vatten ur en av alla tusentals plastflaskor som delas ut gratis. De flesta kineser lägger minimalt med pengar på mat och dricka - pengarna ska användas till spel. Ingenting, förutom mängden spelmarker på bordet, avslöjar att deltagarna har gott om pengar. Inga smokingar, inga glittriga juveler, inga skakade martinis.

Ändå kan en vanlig besökare här spela bort 100 000 Hongkong-dollar, nästan lika många kronor, på en kväll. En extra cigarrett, en lätt skakning på huvudet eller en flytt till ett bord med bättre tur, annars syns inga tecken på känslosvall när pengarna går upp i rök. Och vid bord efter bord, på tre våningar stora som fotbollsplaner, pågår spelandet. Dygnet runt. Macao passeradeKasinot redan 2006 Las Vegas i omsättning och då är ändå bara officiella pengar räknade. Vad som förblir oredovisat vet ingen - vad alla vet är att pengar tvättas här och att ingen frågar var pengarna kommer ifrån.
Men på de stora golven på Grand Lisboa rör sig ändå bara småspelarna. De riktigt stora insatserna, det kan röra sig om miljonbelopp, finns i privata spelrum dit deltagarna ofta flugits in med privatjet från andra delar av "Kommunistkina". Ett Kina där klyftorna mellan fattig och rik numera är avgrundsdjupa.

Men vem bryr sig om sådant - pengar och rikedom är status och den ekonomiska överklassen växer lavinartat. Men den har inte alltid stil med våra mått mätt. Att blanda Seven Up i rödvin för tolv tusen kronor på något av lyxhotellen är inte helt ovanligt, berättar en krögare på ett av Macaos femstjärniga lyxhotell. Risk för ekonomisk överhettning? Ingen fara - en affärsman vi träffar säger att spelandet är det sista kineserna drar ner på i en ekonomisk kris. Därför satsar kinesiska och internationella företag som om det inte finns en morgondag. Och på igenfylld havsbotten mellan Macaos två öar, Taipa och Coloane, har man skapat ännu mer mark för kasinon: bland annat det gigantiska undervattenskasinot City of Dreams och The Venetian - en kopia av The Venetian i Las Vegas, komplett med gondoler och allt.

Men alla är inte lika förtjusta i omvandlingen. Catherine Bjerke-Hereida flyttade hit från Norge för 15 år sedan.
- När man pratar om Macao i dag pratar man bara om pengar och kasinon. Alla verkar ha glömt bort att Macao har så mycket mer, bland annat sevärdheter på världsarvslistan.
Vi tar henne på orden och flyr från de konstgjorda fantasivärldarna. Catherine tar oss med upp till Penhakyrkan på Barra Hill där vi får en magnifik vy över Macao. Nedanför oss längs sluttningen ligger kolonialvillorna och borta vid strandpromenaden längs Avenida da Republica syns restaurangen Henri's Galley, världsberömd för sin African Chicken, en halv kyckling i brun sås med hemliga ingredienser. Ingen vacker anrättning, men god, och ett av många exempel på Macaos historia som kosmopolitisk handelsplats.
Vi tar en promenad ned för Barra Hill. Utanför det största huset längs vägen syns diskreta vakter och kameror. Där har en av Asiens rikaste män, Stanley Ho, ofta kallad "The king of gambling" ett av sina hus. I mer än 35 år hade han monopol på spel i Macao. Nu, 86 år gammal, omges han fortfarande av rykten, både positiva och negativa. Bland annat talas om penningtvätt och samröre med triaderna, den mäktiga kinesmaffian med förgreningar i flera asiatiska länder.
Vi tar bilen och åker över till Taipa för att flanera i Taipa old village. Men eftersom det börjar duggregna och det ändå är lunchdags kliver vi in på en liten, nästan fullsatt, kinesisk restaurang. Menyn är fylld av kinesiska tecken och vi förstår ingenting, men servitrisen hämtar snabbt en annan variant med bilder. Vi pekar och får in lite gott och blandat: dumplings, ris, äggnudlar, wontonsoppa och wokad biff. För runt femtilappen har vi ätit oss mätta. Tur att vi ratade den folktomma restaurangen med vita dukar i huset bredvid. Än en gång fick vi bevis för att den bästa maten i Asien ofta finns på enklare ställen.
Vi vandrar vidare och njuter av nästan bilfria gator och pastellfärgad, portugisisk kolonialarkitektur. Men det kinesiska finns också där. Rökelsedoften från ett litet tempel lockar in oss. Den gamla damen som vaktar tittar med uppfordrande blick och vi lägger en slant i hennes trälåda. Hon nickar nöjt när vi lämnar henne och vandrar vidare.
Macao befolkades först av fiskare från Fujin- och Guangdongprovinserna i närheten. De använde vikarna mellan öarna för att reparera fartyg och för att fylla på färskvatten. I början av 1500-talet etablerade Portugal ett antal handelsstationer i Pärlflodsdeltat. Så småningom fick Macao, med tillstånd från den kinesiske kejsaren, i princip monopol på Kinas handel med Japan och Europa. Macao blev bas både för köpmän och för kristna missionärer i området. Så förblev det under nästan 300 år, men när Hongkong byggdes upp efter det första opiumkriget 1841, började Macao förlora sin status som handelscentrum. När man senare tillät det första kasinot här, Kasino Lisboa, ökade åter antalet invånare.

På kvällen är vi trötta i fötterna, men efter lite vila bestämmer vi oss för att se vad grannön, Coloane, har att erbjuda. Enligt ryktet ska det finnas ett litet bageri, Lord Stows Bakery, i Coloane Village som bakar världens godaste eggtarts. Eftersom det är första gången vi sätter tänderna i en äggtårta är det svårt att avgöra om ryktet är sant, men visst - de är goda. Och väldigt feta - bakade som de är på mycket smör.
Med flottiga fingrar vandrar vi vidare och den sömniga lilla byn vid havet visar sig vara väl värd utflykten. Från början var Coloane ett tillhåll för pirater som gömde sig i de små skyddade vikarna och täta skogarna men den siste piraten lär ha försvunnit så sent som 1910. Nu flanerar vi i lugna kvarter med ett vackert torg, en klargul, portugisisk kyrka och flera uterestauranger. Doften av ljummet hav och kolonialhistoria lägger sig som balsam på våra stressade själar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.