Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mötet i Rio riskerar bli resultatlöst

Konferensen i Rio 1992 blev en katalysator för nya insikter. Men det möte som nu hålls där riskerar att bli resultatlöst. Det är troligen bara på toppmöten av typ G8 och G20, där hårda ekonomiska realiteter diskuteras, som de nödvändiga besluten om hållbarhet kan fattas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag skall aldrig glömma de stekheta junidagarna i Rio de Janeiro vid den långa stranden av Atlanten. All världens miljörörelser, kvinnogrupper, forskare och solidaritetsaktivister var där, inklusive vår lilla trupp från Naturskyddsföreningen i Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var magiskt, spännande, hoppingivande. Samtidigt vilade ett stort allvar över hela evenemanget. Regeringscheferna satt några mil bort i sin konferenshall. Och vi utsatte dem för en strid ström av radikala förslag som vi ansåg skulle kunna vrida världen bort från katastrofen.

Riokonferensen 1992 blev en framgång. Här antogs den klimatkonvention som senare ledde till Kyotoprotokollet, konventionen om biologisk mångfald samt, inte minst, Agenda 21, en grön bibel om allt från barns hälsa och kvinnors rättigheter till strategier för att stoppa ökenutbredning, utfiskning och förgiftning. Krav ställdes på en brådskande men långsiktig samhällsomdaning, byggd på det koncept som lanserades på mötet: hållbar utveckling, att inte leva över planetens tillgångar.

Tjugo år har gått. Och världen har blivit både bättre och sämre.

Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Spädbarnsdödligheten har minskat med drygt 30 procent. Medellivslängden går upp och födelsetalen ner; ta Bangladesh där det idag i snitt föds 2,5 barn/kvinna jämfört med 6-7 barn för tio år sedan. Ozonskiktet läks och kommer att år 2040 ha återfått den tjocklek det hade på 1950-talet innan människan började använda freongaser

Samtidigt fortsätter världens växande medelklass att förbruka mer resurser än naturen förmår återskapa inom överskådlig tid. Fjärde kvartalet konsumerar vi på krita, sammanfattar forskarna. Resultatet blir skuldsättning, en miljöskuld som växer år för år och som 2008 rent ekonomiskt motsvarade cirka 10 procent av den globala BNPn.

Miljöskuldkrisen är på sikt betydligt allvarligare än den finansskuld världen nu tvingas komma tillrätta med. De bägge kriserna har dock samband och kan och måste lösas gemensamt! Bägge bottnar i överkonsumtion och i föreställningen att en evig ekonomisk tillväxt är möjlig. Att naturens resurser av t ex olja, mineraler och matjordar skulle vara outtömliga – och att de ekologiska systemen kan ta emot hur mycket avfall från våra samhällen som helst, utan att skadas och bli mindre produktiva.

Men det är i grunden orealistiskt. Sedan 1950 har världsekonomin femdubblats; under samma tid har 60 procent av ekosystemen överutnyttjats eller försämrats. För att 2050 ge de sannolikt nio miljarder människor som då lever på vår planet samma materiella välfärd som dagens OECD-länder vid den tidpunkten förväntas ha, måste ekonomin bli femton gånger större än nu (alltså 75 gånger större än 1950!). Detta kommer planeten inte att klara av, även om vi lyckas introducera en aldrig så effektiv grön teknik. Faktum är att metaller som koppar, zink och krom skulle ta slut inom tjugo år om hela världen förbrukade lika mycket av dem som USA gör redan idag. Vad som krävs – utöver grön teknik – är en marknad som skapar rättvisa och främjar en varsammare livsstil.

Konferensen i Rio 1992 blev en katalysator för nya insikter. Men det möte som nu hålls där riskerar att bli resultatlöst. Det är troligen bara på toppmöten av typ G8 och G20, där hårda ekonomiska realiteter diskuteras, som de nödvändiga besluten om hållbarhet kan fattas.

Världen har dock aldrig haft större möjligheter än idag att ta itu med dessa utmaningar. Men det kräver modiga ledare i både politik och näringsliv som får oss att gå betydligt snabbare från ord till handling.

STEFAN EDMAN

biolog, författare

tekn hedersdoktor