Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Målet är att störta Gaddafi

Behövs svenska Gripen-plan för att skydda ett folkligt uppror mot en diktator så är det svårt att se hur Sverige skall kunna säga nej. Men civil hjälp är att föredra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Natoländernas flyganfall mot Libyens diktator Muammar Gaddafis styrkor kom sent, men inte för sent. Krig är aldrig en bra lösning, men det var nödvändigt att hindra Gaddafi från att förverkliga sina blodiga hot mot den libyska civilbefolkningen. Något alternativ till bombanfallen fanns inte. Gaddafi var otäckt nära att lyckas kväsa revolten och därmed möjligheten till en demokratisk utveckling.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men att förhindra den libyska revolutionens omedelbara nederlag är bara början. Förhoppningsvis har Natoländerna reflekterat över krigsmålen och hur de skall uppnås. Som bekant är det alltid lättare att starta ett krig än att åstadkomma fred.

Formellt sett sker bombräderna för att skydda den libyska civilbefolkningen genom att Gaddafis flygvapen tvingas ner på marken. Men redan det inledande franska flyganfallet, som krossade Gaddafis anfall med pansarstyrkor mot rebellernas "huvudstad" Benghazi, antydde att krigsmålet är att hjälpa rebellerna att störta Muammar Gaddafis diktatur. Den franske regeringstalesmannen Henri Guainos uttalande i går, att syftet med attackerna inte är att avsätta Gaddafi, bör tas för vad det är: en upplysning till rebellerna att på marken måste de själva genomföra revolutionen.

Det är viktigt att libyerna får befria sig själva. Men det är också viktigt att inbördeskriget ges ett snabbt slut.

I bästa fall kollapsar Gaddafis regim när hans anhängare inser att det är dags att byta sida eller ge sig av. Då kan freden komma fort – om Gaddafi erbjuds flykt och exil i exempelvis Saudiarabien. Att låta en man med så mycket blod på händerna som Muammar Gaddafi undkomma rättvisan är förvisso inte önskvärt, men ett utdraget inbördeskrig är betydligt värre än att en diktator tillåts komma undan.

I värsta fall lyckas Muammar Gaddafi behålla makten över Tripoli och västra Libyen. Då fortsätter inbördeskriget och då lär det inte räcka med flygförbud. I ett sådant läge har Gaddafi fortfarande de utbildade soldaterna och de bättre vapnen på sin sida. Skall rebellerna våga gå till anfall och klara av att besegra regeringsarmén behöver de flygunderstöd. Att vägra dem detta vore oförsvarligt. Det finns ju ingen rimlig mening i ett flygförbud som endast gör det lite svårare för Gaddafi att angripa civilbefolkningen för att göra upp räkningen med rebellerna.

Krigsmålet i Libyen kan och bör alltså formuleras som att underlätta rebellernas seger på marken genom att förhindra att Muammar Gaddafi kan utnyttja sin överlägsna militärmakt.

Drar inbördeskriget och flyginsatserna ut på tiden kan Sverige få en förfrågan om att delta med Gripen-plan. Frågan bör besvaras om och när den kommer. Handlar då uppdraget fortfarande om att skydda ett folkligt uppror mot en diktatur, så är det svårt att se varför Sverige skulle säga nej. Men det finns ingen anledning att vi, likt danskar och norrmän, springer benen av oss för att få vara med och bomba. Kan Sverige i stället bidra civilt bör vi vara glada över det alternativet.

Dra ut i krig bör man endast göra nödbedd.

GP 22/3 -11