I den norske regissören Joachim Triers två första långfilmer Repris (2006) och Oslo, 31 augusti (2011) ligger skådespeleriet på en anmärkningsvärt hög nivå. Det handlar, förstås, om duktiga skådisar (till exempel Anders Danielsen Lie som har huvudrollen i bägge filmerna), men i lika stor utsträckning om skicklig regi och knivskarpa, engagerande manus, som Trier skriver tillsammans med Eskil Vogt.
I regissörens tredje långfilm Louder than bombs, som är inspelad i USA, har han lyckats locka Gabriel Byrne, Isabelle Huppert, Jesse Eisenberg (som blev Oscarsnominerad för The social network) och, i en mindre roll, David Strathairn att medverka. Jag tror att det är komplexiteten i berättelsen och de välskrivna rollfigurerna som fått den här superkvartetten att ställa upp.
Komplexitet, som sagt. Filmen kräver full koncentration, och inledningsvis ett visst mått av tålamod, från publikens sida när Trier växlar mellan nutid och minnesfragment. Han lägger in inre monologer och drömsekvenser. Filmen innehåller också ruggigt snygga slow motion-filmade (foto Jacob Ihre) scener.
När Louder than bombs drar igång har dramats egentliga huvudperson Isabelle Reed (Huppert) varit död i tre år. Isabelle var en orädd och framgångsrik krigsfotograf som, en helt vanlig kväll nära sin bostad, omkom i en trafikolycka, en olycka som aldrig blev ordentligt utredd.
Filmens första scener är ljusa, med bilder på Isabelles äldste son, den lycklige nyblivne pappan Jonah (Eisenberg). Jonah skall, för första gången på väldigt länge, åka och hälsa på sin far Gene (Byrne) och lillebror Conrad (Devin Druid). Syftet med besöket är att en gång för alla gå igenom Isabelles tillhörigheter, kanske hitta opublicerade bilder som kan användas i en kommande fotoutställning. Då kan också möjligheten att reparera trasiga familjerelationer uppenbara sig. Samtidigt håller journalisten Richard (Strathairn) på att skriva en artikel om Isabelle Reed, en artikel som delvis skall handla om hennes död.
Trier är i första hand intresserad av karaktärsstudier. Conrad har utvecklats till en enstöring och storkonsument av våldsamma tv-spel, det är typen av kille som kan sitta framför datorn och planera en skolmassaker (något som kommenteras i filmen). Gene är en såpaskådis som lagt sin måttligt framgångsrika karriär på hyllan. Frågan att fundera på hela filmvägen är: Vem var Isabelle Reed, egentligen? Vi får olika svar beroende på vem som försöker minnas henne.
I likhet med Oslo, 31 augusti vilar det något av en domedagskänsla över Louder than bombs. Joachim Trier har alla möjligheter i världen att låta filmen sluta i total katastrof, men han har också möjligheten att vara försiktigt optimistisk. Detta är hursomhelst ingen film som man skakar av sig i brådrasket.
TITTA OCKSÅ PÅ:
Harrison’s flowers (Elie Chouraqui, 2000)
The squid and the whale (Noah Baumbach, 2005)
Things we lost in the fire (Susanne Bier, 2007)
