Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Zahra Ali Hashem vill gärna inspirera andra och visa att man kan man må bra igen. När hon var 17 år skrev hon den självbiografiska romanen Mörka ljuset.  Bild: Anna Edlund
Zahra Ali Hashem vill gärna inspirera andra och visa att man kan man må bra igen. När hon var 17 år skrev hon den självbiografiska romanen Mörka ljuset. Bild: Anna Edlund

Zahras samlade ord – skrivandet blev terapi

I lågstadiet fick hon veta att den kvinna hon kallat mamma i själv verket var hennes syster. Några år senare familjehemsplacerades Zahra Ali Hashem abrupt. Redan då insåg hon att skrivandet kunde fungera som terapi och i slutänden blev Zahras samlade ord en bok.

När hon tänker tillbaka minns Zahra Ali Hashem förflugna ord från syskonen, ”hon är inte din mamma”, men Zahra var för liten för att ta till sig innebörden. Hon hade fyllt åtta år när verkligheten nådde henne.

– Jag var på promenad med mamma. Plötsligt sa hon ”jag är inte din riktiga mamma”. Jag svarade ”försök inte lura mig”. Som barn visste man att vuxna ibland lurades, med tandfen och sådant.

Zahra ler svagt. Sedan fortsätter hon:

– Men det tillfället minns jag väldigt starkt. Jag tror att jag var stor nog att förstå då.

” Mamma” var hennes äldre syster

Den kvinna Zahra trott var hennes mamma var i själva verket hennes 17 år äldre syster. Zahras mamma dog i hjärtstopp då Zahra var knappt ett år. Av olika anledningar var pappan frånvarande och när socialtjänsten ville familjehemsplacera de sex syskonen bad den äldsta systern, som just fyllt 18, om att få ta hand om hela syskonskaran.

– Jag ser fortfarande min syster som min mamma, säger Zahra. När folk påpekar att hon är min syster säger jag ”nej, hon är min mamma”. Mina barn kommer att kalla henne mormor.

Mobbades i skolan och fick familjehemsplaceras

Zahra lutar sig tillbaka. Hon beskriver åren som följde som svåra. Det hon fått veta var chockartat. Samtidigt mobbades hon i skolan och i slutänden bestämdes det att Zahra trots allt skulle familjehemsplaceras. Då var hon elva år.

– De trodde att jag mådde dåligt på grund av något som hände hemma. Jag önskar att jag hade kunnat prata för mig själv på samma sätt då som nu. Men som elvaåring var jag inte bra på att uttrycka mig. Jag grät. Jag rymde. Jag ville bara hem.

I den vevan återvände Zahras äldsta syster till det forna hemlandet Irak och det skulle dröja nästan ett år innan Zahra fick komma hem igen. Då godkändes en av hennes andra systrar som familjehem.

– Det kändes jättejobbigt att mamma åkt till Irak men jag förstod senare varför hon gjorde det, säger Zahra. Hon mådde så dåligt på grund av allt som hände då jag blev placerad.

Började skriva när hon kände sig ledsen

Redan under tiden då Zahra flyttades runt mellan olika familjehem började hon skriva när hon kände sig ledsen. Då hon kom hem var hon, som hon själv uttrycker det, inte samma Zahra längre.

”Jag har börjat tro att allt som händer har en mening. Min syster som hela tiden peppat mig sa en gång ”om inte allt detta hänt så kanske du fortfarande hade varit den blyga tjejen som inte vågade något”. Bild: Anna Edlund
”Jag har börjat tro att allt som händer har en mening. Min syster som hela tiden peppat mig sa en gång ”om inte allt detta hänt så kanske du fortfarande hade varit den blyga tjejen som inte vågade något”. Bild: Anna Edlund

– Sjuan och åttan gick ändå bra. Jag fick utmärkelsen ”årets kämpe”, betygen flög upp. Men i nian, jag hade kopplat bort. Jag var deprimerad. Jag låste in mig på mitt rum, åt inte. Jag grät och kände mig arg.

Efter mycket om och men gick dock Zahra till skolans kurator.

– Jag berättade om allt som hänt och han sa en sak som fastnade; ”du har sprungit och sprungit, med en tung ryggsäck, utan att återhämta dig, nu går det inte längre, du behöver återhämtning”. Han betydde jättemycket för mig.

Något annat som kom att betyda mycket för Zahra var orden från hennes svensklärare, efter att denne läst en novell Zahra skrivit.

Uppmanades att sluta aldrig skriva

– Hon hade tårar i ögonen när hon frågade om novellen var verklighetsbaserad, berättar Zahra. Sedan sa hon ”sluta aldrig skriva”. Den novellen är i princip första sidan i boken jag senare skrev.

Boken Zahra syftar på är den självbiografisk roman hon gav ut i gymnasiet, som en del i uppgiften att starta ett UF-företag. Zahra ler återigen när hon beskriver hur den lärare som hjälpte henne med korrekturläsning utbrast ”så modigt av dig att skriva så poetiskt om någonting så svårt”.

– När tryckeriet mejlade att böckerna levererats sprang jag hem från skolan. Tårarna rann när jag höll i boken. Jag väckte min syster som jobbat natt och även hon började gråta. Hon sa ”jag sa ju det, ingenting är omöjligt”. Hon trodde alltid på mig och menade att ”du kan göra precis vad du vill, bara viljan finns”.

Med boken i hand sökte Zahra upp sin kurator från högstadiet.

– Jag sa ”det här är allt jag berättade för dig när jag gick i nian". Han blev jättestolt. Jag hoppas kunna föreläsa framöver, både om min historia och om hur man lyckas med sitt UF-företag. När boken släpptes fick jag många meddelanden där andra skrev att jag inspirerat dem.

Zahra gör en kort paus men fortsätter snart:

– Jag har börjat tro att allt som händer har en mening. Min syster som hela tiden peppat mig sa en gång ”om inte allt detta hänt så kanske du fortfarande hade varit den blyga tjejen som inte vågade något”. Min mamma bor kvar i Irak och hon trivs där och har fått tre barn. Jag själv känner mig mycket starkare. Mina syskonbarn ser mig som en förebild och jag ska lära mina framtida barn att det omöjliga inte finns.

Zahra Ali Hashem

Ålder: 20 år.

Bor: Tuve.

Familj: Pappa och fem syskon.

Gör: Arbetar inom äldreomsorgen, drömmer om att bli läkare och att föreläsa.

Intressen: Skriva, gymma.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.