Zahra Samadi möter med ett fast handslag, ett leende med smilgropar som når de djupbruna ögonen. Hon utstrålar självklarhet och lugn, men det tog tid för henne att släppa rädslan och andas ut. Hennes berättelse handlar om ett massivt mod när hon som femtonåring flydde undan förtryck och de kulturella villkor för henne som ung afghansk flykting i Iran, tillhörande folkslaget hazarer. En folkgrupp som genom historien och in i nutiden, utsatts för diskriminering, förtryck och förföljelse.
–Hazarer har alltid varit utsatta, både i Iran och Afghanistan och ständigt jagats av talibanerna. När jag bodde i Iran förstod jag inte varför det var så svårt för oss. Men här i Sverige har jag läst om Afghanistan, mitt ursprung och vårt folks situation.
När Zahra var tre år flydde hennes mamma med henne till Iran, undan kriget och talibanerna, och Zahras barndom präglas av tolv år som papperslös flykting i Iran.
–I Iran är det svårt att vara både flykting och hazar från Afghanistan. Vi fick inte gå i skolan, hade inga rättigheter och som tjej var jag ofta rädd, säger hon och berättar om en barndom i den myllrande flermiljonstaden Teheran, där hon växte upp med sin mamma, hjälpte till med hushållsarbetet, lekte och lärde sig läsa via en tv-kanal och en förening som drev bibelskola.
Men rädslan och oron fanns där som en gnagande följeslagare. Och när hon var 15 år bestämde hon sig för att lämna allt i Iran, mamma, kompisar och det enda liv hon kände till. En vän hjälpte till med pengar och när hon klev in i den där lastbilen som skulle ta henne och en grupp andra flyktingar vidare mot Sverige, var det en sista utväg.
–Jag var konstant rädd under hela resan, säger hon och hennes ögon blir mörka och allvarsamma.
Efter en månads resa kom hon fram till Göteborg och vidare till ett boende för ensamkommande ungdomar i Stenungsund.
–Jag kom till Sverige utan att lita på nån, jag hade lämnat allt och längtade bara efter en trygg plats.
Med sina starka asylskäl fick hon uppehållstillstånd efter tre veckor. Hon minns glädjen.
–Jag kände en sån stor lättnad, säger hon med det där leendet som når ända in.
Hon fick en plats med rätt att tillhöra, juridiskt skydd och en möjlighet till omstart i ett livsläge utan återvändo.
–Här fick jag respekt både som flykting och kvinna.
På boendet bodde andra tjejer från Eritrea och Somalia, men ingen pratade varken dari eller persiska. Zahra blev tyst och innesluten i sig själv.
–Jag var tyst i åtta månader. Jag var jätteblyg och det krävdes en massa mod för att våga prata. Då blev skolan räddningen, där träffade hon andra ungdomar som pratade hennes språk. Det var också första gången i hennes liv som hon gick i skolan. Sen dess har hon kämpat hårt och går nu sista året på samhällsprogrammet.
–Jag vill så gärna klara alla slutprov och kunna läsa vidare till advokat eller psykolog.
Vissa dagar tror hon det ska gå vägen, andra dagar är det tyngre. Men drivkraften finns där och skjutsar henne framför sig.
–Man kan bli vad man vill här. Alla har rätt att gå i skolan, oberoende av vilken familj man tillhör.
När hon gav sig iväg hade hon en dröm om att få gå i skolan.
–Nu drömmer jag om att ta studenten och körkort, säger hon bestämt.
Zahra har engagerat sig för andra unga och startade föreningen för ensamkommande i Stenungsund, där hon är ordförande.
–Mycket för att jag minns hur det var att komma som ung och alldeles ensam.
Och hon har startat ett volleybollag för tjejer, och hoppas att laget ska förena de båda ungdomsgrupperna. Hon menar att man måste vara öppen och ta initiativ för att få en plats i gemenskapen som omfattar alla. Själv har hon både svenska och afghanska kompisar.
–Det är inte alltid lätt att vara ny, svenska ungdomar är rätt försiktiga, men väldigt snälla när man lär känna dem. Men man måste ta första steget, det är svårare att göra för dem.
Det är nu fem år sedan hon lämnade Iran och sina afghanska rötter.
–Det är svårt att inte ha nån kontakt, men jag litar inte på nån i Afghanistan. Men en dag kommer jag återvända, när jag inte längre riskerar att bli igenkänd.
På frågan om vad som är hemma, blir hon tyst och funderar.
– Jo, Sverige är hemma. För jag känner mig trygg här och har släppt rädslan.
Och nånstans anas en revanschlusta. Att inte låta det som gjorde henne rädd, vinna. Utan skaka av sig, gå vidare, drömma och tro framtiden. Göra det bättre för andra, påverka och bidra med det hon kan. Hon är myndig, har flyttat till egen lägenhet och vuxit sig stark inombords. Så även om hon minns den där dagen för fem år sedan när hon kom till Stenungsund, när det ösregnade, gatorna var tomma och hon kände sig ensam och vilse i världen, bär hon en glödande vilja inom sig, om att göra möjligheterna till guld.
–Det är bra här. Det är frihet. Det är hopp.
Fakta: Zahra Samadi
Ålder: 20 år.
Bor: Egen lägenhet i Stenungsund.
Familj: Ingen familj.
Intressen: Måla, träffa kompisar, dansa, träna.
Drömmer om: En värld utan diskriminering och krig.
Om Sverige: Grönt och kallt.
Saknar i Sverige: Vet inte.
