Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Vilka minnesbilder vill vi hänga upp?

KÅSERI: ”Jag räddades av att polisen råkade göra en razzia i ett annat ärende tio meter därifrån.”

Jag hade varit på ett evenemang i den vresiga och vackra svenska glesbygden – med gula grästottar och diken och svarta hustak och en bygdegård med leverpastejsmörgåsar och lappar från brottningsklubben – och eftersom sista bussen hade gått till Göteborg trängde vi in oss i bilar. Jag hamnade i ett baksäte med granbarr på den svarta gummimattan och bredvid mig satt en okänd kvinna och när vi började småprata insåg jag att hon var dotter till en författare som jag beundrade.  Författaren är död sedan länge.  Jag berättade varför jag älskade de där böckerna: det fanns, sade jag, en sådan lycka i dem. Han gick genom skogen till en blå brevlåda och hämtade tidningen. Han fick fyr i kakelugnen. Han köpte en korg vitling av grannen. Han satt på kvällarna och tittade ut genom fönstret och såg någon bredstövlad bondgubbe och sedan satt de på trappan och spottade ut i mörkret. Han skrev om det. Jag sade till hans dotter att han måste ha haft en sällsam förmåga att vila i ögonblicken.

Hon svarade att han hade varit plågad av depressioner. Periodvis var han så förtvivlad att han låg inlagd. 
Jag tycker numera att hans böcker är ännu bättre. 
Han behövde liksom hänga upp de där bilderna. 

Det har gått dithän att jag ibland funderar på om det är något fundamentalt fel på mig eftersom jag läser intervjuer med kulturpersonligheter som vill ha lugn omkring sig, men gärna ”kopplar av med en skräckis”. 
Men så hör jag inte heller till kulturpersonligheterna.
Ty för mig är det tvärtom. Jag vill inte att någonting ska hända i de böcker jag läser. För säkerhets skull läser jag nästan bara böcker jag har läst förut. Det är inte det att jag blir uttråkad av deckare. Det är det att jag befarar att offret ska misstycka när någon ska slå ihjäl honom, att han rentav ska ställa till en scen.  
I gengäld vill jag ha små skräckbitar ur verkliga livet. Märk väl: det är först efter att de har inträffat och förvandlats till ett slutet system som jag uppskattar dem.

 
En vårdag vid Central Parks avslutning i höjd med 110:e gatan stod jag i begrepp att bli plockad av en flink rånare (egentligen två, den andre höll vakt). Både rånaren och jag var i princip överens om att det var klart, ett professionellt samförstånd, själva rånet var blott en transaktion. Jag räddades av att polisen råkade göra en razzia i ett annat ärende tio meter därifrån. Då gick jag.

Jag tycker om att titta på svartvita beredskapsbilder från andra världskriget. Två hundra man sitter och borrar i sig falukorv och potatis på plåttallrikar. Samtidigt marscherade Hitler fram på kartan. De måste ha varit livrädda när de åt falukorv. Någon må förlåta mig för att jag sitter och längtar in i bilderna. 


Det var för bortåt tjugo år sedan en sommarkväll några mil utanför Arles. A, som då ännu inte var min fru, körde.  Vägen plattade ut sig i marsklandskapet. Ibland plumsade hästar med blonda manar i blöta hagar eller stod och hängde med huvudena intill vassa cypresser.  Solen låg en stund och flöt ovanpå detta blöta landskap och trampade sedan liksom igenom gräset och försvann på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte föreställa sig ett kluckande ljud. Men innan dess – i kanske tio minuter, som kändes konstgjorda eller ljussatta av ett ganska valhänt filmteam – var landskapet upplyst inifrån, som en halmgul lampa. Sedan kom medelhavsnatten. Vi visste knappt var vi var. Vi hade inget bokat hotell, ingen karta, knappt någon bensin, och vi for i vår lilla franska hyrbil tre varv runt den romerska amfiteater som utgör Arles medelpunkt sedan tvåtusen år. Vi frågade oss fram på bensinstationer. Arles var stängt som vore det utegångsförbud. Det sista huset i staden, före mörkret, hade en trasig ljusskylt på taket, en jättelik sovande schäferhund på trappan och bakom receptionsdisken en receptionist med den mest burleska förbrytarfysionymi som Sydfrankrike, troligen efter fullständig inventering av bovar i källare och på anstalter och museer, kunnat uppbringa. Han hade ett ledigt rum. När han såg bilnycklarna i A:s hand bad han henne följa med för att flytta bilen. Jag stod kvar vid schäferhunden och när vi en kvart senare bar upp väskorna upptäckte vi att vi i det ögonblicket hade tänkt samma tanke: vi ses aldrig mer.

 
Under dessa veckor i Sydfrankrike såg vi katedraler, medeltidsgränder, vinodlingar och plager. Nätterna var svarta som katter. Men numera pratar vi bara om dessa timmar i Arles, då solen darrade och tyngde de sanka ängarna tills de brast under vildhästarna; då vi for runt amfiteatern och de bensinstationer som hade spinkiga pumpar mitt ute på trottoaren, och vi letade efter härbärge. 
Vi säger till varandra att det är ljuset vi vill minnas. Men det är förstås fel.  
Vi vill minnas eftersom vi var lite rädda.  Vi hänger upp dessa harmlösa skräckbilder som tavlor på det inre galleriet och jag hoppas att jag aldrig ska behöva hänga upp idyllerna. 


Kristian Wedel

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.