Minns ni den mossgröna skylten som brukade sitta över kassan på glasskaféet på Frölunda Torg? Den sitter nog inte kvar (jag tror inte ens att kaféet sitter kvar). Jag citerar ur minnet:
Dumhet är en sjukdom som drabbar enbart omgivningen.
Jag brukade tycka att detta var kloka ord, präglade av en kärv livserfarenhet. Måhända bar anslaget det självupplevdas prägel; glasshandlare får höra mycket.
Men den senaste tiden har jag ändrat uppfattning.
Dumhet drabbar även den dumme.
Ty detvar alltså först en familjefar på en restaurang på Plantagegatan. Jag satt vid bordet intill med min sexåriga pojke. (Vi var gräsänklingar efter att kvinnorna i vårt liv valt glamorösare aktiviteter, och falukorvsringen hemma tedde sig inte lockande.) Min pojke bubblade med sugröret i sin Fanta. Vid bordet intill satt en pappa, en vuxen dotter och en kvinna som eventuellt var modern. Men jag gissar att det var en senare inbytt kvinna. Ingen skulle stå ut så länge.
Han sade:
– Det var gott det här.
Det var vad han huvudsakligen sade. Kvinnorna pratade om London, Donald Trump, domkyrkan i Skara och en liten liten skalbagge som de hade sett i ett handskfack. Han sade att maten var god.
Han hade enädel profil och föreföll intelligent så länge han inte yttrade sig. Ett par gånger ryckte han upp sig med saker som:
– I morgon ska jag nog jogga.
Och:
– Det är inte klokt det här med Trump.
Efter detta kvällens enda politiska uttalande skrattade dottern och uppmuntrad av detta upprepade han repliken om Trump två gånger.
Min pojke blåste passionerat i sitt sugrör. Som vuxen kommer han troligen att bli världens främsta oboespelare. Efter en stund välte fantan över spaghettin. Jag skyndade mig att betala. När vi öppnade dörren för att gå ut i Masthuggets Himalayablåst hörde jag hur de beställde efterrätt och han sade till servitrisen:
– Det var gott det här.
Det var uppenbart att han plågades.
Man skulle kunna säga att han led av sitt eget sällskap och det är i så fall ett långt lidande.
Och så var det två grabbar på Stombuss sexton i torsdags. Det hade varit vad man skulle kunna kalla den första våreftermiddagen: blåsigt och soligt så pappkartonger och pinnar yrde längs Stora Hamnkanalen. Men på kvällen svartnade sjö- och stapelstaden Göteborg in i vintern igen. Klockan sex var var himlen en lila tapet bakom Tyska kyrkans rara barocktorn. Allt står och darrar just nu. Och i Brunnsparken klev jag på och hamnade mitt emot dessa två unga män med desperat ondulerade tuschstrecksartade polisonger som skulle framhäva kindknotor och haklinjer som inte fanns. De var inbegripna i ett samtal som hade tett sig naturligt på en revyscen, men som verkade nästan skrämmande en marskväll på en buss mot Hisingen.
Den ena sade:
– Jag ska på middag hos min flickvän på lördag. Hennes farsa älskar vitsar. Jag skulle behöva en vits.
– Den här kanske: Vet du varför min hund heter Zorro. Jo, för att han har mask.
– Jag fattar inte.
– Jo, alltså hundar kan ju få mask i magen. Och Zorro, ja han har ju mask.
– Jag visste inte att du hade hund.
– Jag har ingen hund.
– Du sa att din hund heter Zorro.
– Det är ju bara en vits. Du berättar den, så har du en vits.
De satt tysta över Götaälvbron. Jag tittade ut genom fönstret. Vintern hade nu återerövrat Göteborg. Den slöt sig runt barken Vikings master. Jag tittade på den unge mannen som skulle träffa sin svärfar på lördag. Han tänkte så hårt att det var omöjligt att inte känna sympati med honom. Hans läppar rörde sig.
När vi passerade Ringön repeterade han högt:
– Vet du varför min hund heter Zorro. Jo, för att Zorro hade också mask i magen.
Skymningsljusen skimrade över Hjalmar Brantingsplatsen. Jag har aldrig hört en sådan tystnad utbreda sig i en buss. Det var som att betrakta ett långsamt snöfall.
Kristian Wedel
Illustration: Cissi Welin
