Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Vem är Roger Pullen?

KÅSERI: Vem var egentligen den generöse engelsmannen på Singapores flygplats? Har han något att göra med det engelska gärdsgårdslaget Sheppey United?

Jag hittade en anteckning i en tjugo år gammal anteckningsbok:  ”Skriv om Roger Pullen”. Till denna enda rad finns en pil dragen och under pilen:  ”Kolla!”.
Tyvärr skrev jag inte vem jag skulle kolla med. 
Annars minns jag nästan tonfallen i berättelsen om Roger Pullen, konstpauserna, det gäckande slutet. Jag kan frammana häpnadsväckande mycket av berättelsen om Roger Pullen, utom vem som berättade om honom.

Jag har under jul- och nyårshelgerna frågat alla jag känner, utan resultat.
Jag brukade för tjugo år sedan gå till en tandläkare i Järnbrott och han stoppade slangar i min mun och drog sedan historier med blott små avbrott för bannor om tandsten. Kan han ha berättat om Roger Pullen? 
Och jag genomförde en gång en bussresa från Varekil till Mollösund stående för att chauffören – en fet man med mörkblå slipover – ville berätta en lång historia som inte ställde Försäkringskassan i någon vidare god dager. 
Går det för sig att ringa en tandläkare eller en busschaufför tjugo år efteråt? 
Kan det ha varit Alf Hambe? Jag har druckit kaffe i hans trädgård och tittat på det lilla lusthuset på kullen och han har varit fin på att berätta historier. Men jag känner honom ju inte egentligen. 


Naturligtvis har jag letat efter Roger Pullen på nätet. Jag är en modern människa. Det finns några kandidater, bland annat fotbollsspelaren Roger ”Dodge” (”Duckaren”) Pullen i Sheppey United Football Club i grevskapet Kent.  Det är den engelska niondedivisionen. Det finns också en thrillerförfattare. Men nuförtiden är hälften av mänskligheten thrillerförfattare. (Den andra hälften är kokboksförfattare, läsarna finns inom felmarginalen.)
På Roger Pullens sida i anteckningsboken finns förresten ytterligare en notering: ”Rörtången i Panama”.  

Javisst, jag hade sånär glömt rörtången i Panama. 
En svensk maskinist jobbar på ett holländskt containerfartyg som regelbundet går genom Panamakanalen. I slussarna har de problem med stölder. Maskinisten rödglödgar därför en rörtång som han på en skyffel bär upp på däck. Sedan ställer han sig bakom en dörr. Efter tjugo sekunder hör han ett vrål, följt av doften av bränt kött.
Jag  vet inte varför jag överhuvudtaget noterat rörtången i Panama. Den är poänglös och grym. Här redovisas den blott av utredningsskäl. Om det är samma sagesman som till historien om Roger Pullen bör det alltså vara någon med erfarenhet av Panamakanalen. Och berättelsen om Roger Pullen inleds i Singapore, en av världens största containerhamnar. 


Jag intervjuade för femton år sedan en skeppare i Skandiahamnen. Han skulle gå till Oslo över natten. Han hade ryskt underbefäl och polska matroser.  Han behövde verkligen prata. Han serverade kaffe ur koppar med emblem från Sjömansmissionen i Bremerhaven. Berättade han om Roger Pullen?
Härmed sätter jag in en efterlysning i Göteborgs-Posten: 
Vem var du som satt på Singapores flygplats och träffade en trevlig gråhårig engelsman eller irländare som tyckte om att prata om vintagegitarrer? Ni drack öl i en bar med fotbollsvimplar och när du reste dig för att gå till din åttatimmarsflight mot London fick du av denne engelsman eller irländare ett visitkort jämte maningen att överlämna detta visitkort till kabinpersonalen. På kortet stod inget annat än ”Roger Pullen”. Du klev på planet, visade kortet och uppgraderdes omedelbart till en förstaklassmiljö av champagne och vilstolar där biljetterna kostar cirka 125 000 kronor. Du klev av i London, glad och undrande, och du bär i ditt hjärta minnet av den gåtfulle välgöraren Roger Pullen och kommer resten av ditt liv att fundera över om han var en hemlig flygbolagsägare eller en diskret Rotschild. Du vet intet mer än att han tyckte om gitarrer. Eventuellt rökte han pipa. 
Hur är det möjligt att glömma Roger Pullen? 


Jag sitter dessa midvinterdagar och ringer vänner och anförvanter och frågar dem om Roger Pullen. Jag antastar hederligt folk över glögglas i Alingsås. Jag märker ett tilltagande motstånd. Ingen vill kännas vid Roger Pullen. Roger Pullen är mer försvunnen än någonsin (alternativt aktiv under det för fotbollsspelare illavarslande smeknamnet Duckaren i Sheppey United, men det är nog ett blindspår). Jag går inåtvänd och grubblande i vinterkvällen och försöker tänka mig Roger Pullen. 


Jag brukade föreställa mig honom i randig skjorta och halvlångt grått vågigt hår. Han svävade aristokratiskt mellan VIP-lounger i Singapore, Chicago och Paris. Men nu försvinner han liksom för mig. Roger Pullen upplöses som rök. Efter tjugo år återstår en rad i en svart anteckningsbok. Han vet att hålla sig undan. Roger Pullen är skickligare än jag kunnat föreställa mig. 

Kristian Wedel

 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.