För en tid sedan åt jag lunch på ett hotell i Göteborg. Ovanpå pannbiffen låg färsk pressad gurka. Jag avskyr gurka och den sipprade ner i köttet varje gång jag försökte skyffla bort den med gaffeln. Jag var alltså vid dåligt lynne, då jag vid bordet intill såg en man som jag tyckte mig känna igen. Först kunde jag inte placera honom. Han hade blivit lite korpulentare, men skägget var fortfarande ett slags päls nedåt halsen och han var flammig på kinderna. Han och vad som rimligen var hans fru tittade ut genom jättefönstren. Mässans tjärpappstak och Valhallabadet syntes. Det kunde verkligen vara han. Jag var osäker, men då sade kvinnan: – Har du ont av solen, Malte? Alltså: Käre Malte. Det är sexton år sedan vi träffades. Vi umgicks i cirka 30 sekunder, nåja låt oss säga en minut. Klockan kvart över sex på morgonen. Det var i Västervik, Malte.
Jag hade kommit till Västervik föregående eftermiddag, Malte. Det var en lördag i juli och jag skulle till Göteborg och hade fått skjuts av en vän, som skulle vidare till anförvanter i Vadstena. Jag klev alltså av vid bussterminalen i Västervik för att därifrån ta bussen till Nässjö och vidare till Göteborg. Medan jag packade ryggsäcken ur bagageluckan lämnade två blå bussar terminalen – båda med texten Nässjö på en vit skylt över frontrutan. Det tydde på betryggande täta förbindelser. Jag gick in till luckan och bad att få lösa biljett till en sådan blå buss mot Nässjö. Kvinnan i luckan sade att de två bussar som nyss lämnat Västervik i riktning mot Nässjö var de sista. Nästa möjlighet yppades klockan kvart över nio på söndag morgon. Klockan var nu ungefär fyra på lördag eftermiddag och jag kände mig som Fritiof Andersson i Möte i monsunen: utan pass och pengar stod jag på ett torg. Jag räknade. Nästa buss skulle gå om sjutton timmar.
Solen glödde över Västervik. Jag gick genom de röda träkvarteren ner till hamnen. Där låg ett gammalt tullhus som omdanats till turistbyrå. Jag gick in och frågade var det fanns ett bra hotell. En man i gul kortärmsskjorta sade att det pågick en visfestival och att alla hotell och vandrarhem var fullbokade. Möjligen, sade han, kunde Malte ha något. Malte drev ett vandrarhem. Han ringde Malte, men fick inget svar. Han framhöll att Malte brukade svara. Han undrade vad Malte kunde ha för sig. Jag frågade om en stad av Västerviks storlek kunde tänkas ha en annan lösning än Malte. Den gladlynte sadisten på turistbyrån erbjöd mig då att hyra ett torp på en månad. Dit skulle jag behöva åka taxi för två tusen kronor. Jag gick ner och satte mig på den långa bryggan. Allt var så stilla och vackert, med backarna och husen hopfösta vid Fiskaretorget och den blanka viken. Några unga män i vita byxor blandade gin och tonic på en motorbåt. De såg ut att vara hämtade ur nån bihandling av Scott Fitzgerald. De var klädda som tennisspelare år 1927, med veck på byxorna och slipovrar med mörkblå ränder. De drack med övermodiga gester.
När jag hade suttit på bänken i kanske två timmar gick jag till en restaurang och åt en fläskkotlett med stekt potatis och öl och sedan flyttade jag mig till ett källarkafé som var möblerat med pinnstolar och röda biograffåtöljer och där grep jag på måfå en bok som var en del av inredningen. Det var Eyvind Johnsons Krilon. Jag satt och läste om hur den rastlöse handelsresanden Odenarp färdades med sina tygprover längs Norrlandskusten, i kupéernas kvalmiga dofter av grogg och apelsinskal. På ett stadshotell träffade han sin gamla servitris. Vid midnatt stängde källarkaféet och jag påbörjade min brandvakt. I fönstren såg jag pelargoner och gipskatter. Sedan började det regna. Det var ett fientligt regn. Det lade sig makligt och svart över viken och grantopparna och lossades i en knall som följdes av ett evigt grådropp. Jag flydde en stund in under en baldakin utanför den restaurang där jag tidigare förtärt fläskkotletten, men upptäckte att jag frös av att inte vara i rörelse. Klockan sex på morgonen gick jag till bussterminalen.
Där stod alltså Malte från veteranjärnvägsföreningen. Han drev annars ett vandrarhem, sade han. Men nu hade föreningen fått överta den här rälsbussen som de hade provkört fram och tillbaka till Nässjö hela natten. Veteranjärnvägsföreningen hade kört nonstop till Nässjö i ungefär tio timmar. Aldrig i sjö- och stapelstaden Västerviks åttahundraåriga historia hade det funnits fler förbindelser till Nässjö än den natt då jag gick brandvakt i väntan på bussen till Nässjö.
Rälsbussen gick i nyanser av orange och brunt. Malte och jag tittade på den – i Maltes fall troligen med ett något större mått av värme. Det var mina 30 sekunder med Malte. Säg att det var en minut. Sedan satt jag med uppvikta ben på en blöt bänk och tänkte på kaffe. En hund skällde bland äppelträd bakom ett plank. Klockan nio kom bussen. Jag somnade när jag satte mig. Om jag inte sexton år senare i en hotellmatsal i Göteborg hade varit så arg för den pressade gurkan skulle jag ha presenterat mig för Malte. Nu nickade jag blott lätt till honom. Han hade förresten en liten nål på kavajslaget. Det kan ha varit en veteranjärnvägsförenings nål. Jag är inte säker, men jag vill tänka mig att det var en veteranjärnvägsförenings nål. Det måste ha varit det.
Kristian Wedel
