Jag stod på Stadsbiblioteket och hörde genom hyllan med sjöfartslitteratur (Prcd Ångbåtar) två äldre män som plötsligt – troligen på grund av något fatalt förbiseende – slutade att prata om Västlänken och övergick till att prata om invandring. Jag fäste mig vid en replik:
– Men när dom kommer över gränsen och inte har något pass vem man ju inte vem dom är.
Det är ju en allmän missuppfattning det där, att passet skulle säga något om vem man är.
Det är ungefär som om någon skulle kliva in på ett litteraturseminarum och fråga Vad är Moby Dick? och få svaret 530 gram papper och trycksvärta. Svaret är korrekt, men jag misstänker att frågeställaren skulle känna en viss tomhet.
För ett par år sedan stod jag en lång och mulen söndagseftermiddag vid lekplatsen intill Hagakyrkan. Vid klätterställningen stod en pappa med en dotter. Han var i min ålder. Jag tyckte att jag kände igen honom från Fritidsgården Tyrolen på Tynneredsskolan ungefär 1986. Han verkade bekant från pingisborden. Förmodligen hade han slagit ut mig med en kantboll i första omgången av Tyrolenmästerskapen. Jag blev alltid utslagen med en kantboll i första omgången av Tyrolenmästerskapen.
Han sade att åldern stämde. Han hade därtill tyckt om att spela pingis. Men inte på fritidsgården Tyrolen i Tynnered, utan på en skola i utkanten av Baku. Det ligger i Azerbajdzjan.
Nu jobbade han på länsstyrelsen på Södra Hamngatan. Han räknade vindkraftverk eller hur det var. Han cyklade på morgnarna medan han tänkte på vindkraftverken. Han hade cykelhjälm.
Vi stod under klätterställningen och fångade emellanåt våra nedsinglande barn (vi tog solidariskt alla barn som föll ner och fördelade dem sedan mellan föräldrarna) och skymningen rann liksom ut mellan träden i Hagaparken mellan räddningarna. Han berättade att han länge hade funderat över om han egentligen var azer eller svensk eller något slags svensk-azer. Men nu hade han insett han var oåterkalleligt svensk: han kunde rentav ange, nästan på sekunden, tidpunkten för denna insikt. Det var när han för första gången skulle åka tillbaka till det gamla landet. Han skulle medföra den treåriga dottern och en hustru (invandrad från Mellerud) och hade via telefon till en gammal faster, som i hans barndom brukat bjuda honom på sylt, förvissat sig om att det inte skulle bli för stort ståhej på flygplatsen.
Fastern hade lugnande sagt:
– Det blir bara familjen.
När han klev in i ankomsthallen med dottern och frun från Mellerud möttes de av 70 personer.
Pappan i Hagaparken sade:
– Det var i den sekunden jag förstod att jag var svensk.
Ibland måste vi förstås småljuga lite om vår identitet. Jag känner medlemmarna i en sånggrupp som heter Fröken Signe. Det är fyra damer som sjunger i stämmor. Jag kan rekommendera dem. Vitsarna är från 1700-talet, men det är ju alla vitsar. De är alldeles otvivelaktigt från Göteborg. Men under hela vintern har de gästspelat på en revy i Skellefteå och där presenteras de varje kväll som Lerums fågelkvitter.
Ty annars är det omöjligt att vinna publikens sympati i Skellefteå. Det går inte an att komma från en stad med 550 000 invånarare och vara rolig. Lerum (17 000 invånare) blir lagom.
Det fanns också en gång i min vänkrets en man från Piteå. Han träffade en flicka. Hon var från Stockholm.
Detta var ur piteperspektiv ett problem av en magnitud som jag misstänker att en göteborgare inte kan föreställa sig.
Han hade lika gärna kunnat säga att han hade träffat en förtjusande kvinna som drev en liten nynazistisk studiecirkel och fotograferade riksdagshuset och lagade sprängdeg om kvällarna. Det fanns ingen möjlighet att inför familjen i Piteå presentera en flicka från Stockholm.
Följaktligen arrangerades en lögn, det vill säga en alternativ sanning: hon sades i stället komma från Uppsala.
Denna justering i geografin medförde en rad fördelar. Uppsala är i likhet med Piteå beläget norr om Stockholm. Det förenas därtill med Piteå i att det är mindre än Stockholm och följaktligen kan odla den antagonism mot Stockholm som följer naturligt med ett sådant perspektiv.
Det är själva verket en enorm skillnad mellan Uppsala och Stockholm.
Kvällen före det stora norrländska bröllopet samlade brudgummen och bruden den närmaste familjen, låste dörren och drog ner persiennerna och sade:
– Det är något ni måste veta.
Det tog det bra. Pitebor är i grunden vidsynta människor. Vi andra håller oss inom våra gränser.
