Det blir höst i det lilla huset på Hisingen och vi har fått upp gardiner och undrar över fenomen som vi aldrig behövde befatta oss med när vi bodde i lägenhet i Majorna. Varför får man till exempel absolut inte röra den gula lilla spaken på fjärrvärmeanläggningen i källaren?
Mitt i detta försiggår rutinerna, med små förskjutningar. Dessa förskjutningar har inget med Hisingen att göra, utan beror på att några familjemedlemmar – de som i försäkringspapperen kallas "minderåriga" – har blivit större. De går i första och tredje klass i Bräckeskolan. De vandrar på morgnarna genom vattenpölarna (aldrig bredvid) och under spräckliga paraplyer som aldrig någonsin kommer hem igen.
Kvällarnas sagoläsning har också moderniserats.
Det var pojken som började. Han är sju år och har dagligen nya skrubbsår på näsan. Jag hade just gripit Madickenboken och klarat strupen för att ta itu med kapitlet om flyguppvisningen då han klev upp ur sängen med en skruvmejsel i handen. Han höll den som en mikrofon, tecknade åt mig att vara tyst och sade:
– Mina damer och herrar! Välkomna till kvällens saga. Vi ska alldeles strax börja.
Han nickade åt mig; och jag fick börja läsa om Madicken.
Följande kväll tog flickan kommandot. Jag hade just undrat hur hon skulle hantera detta förlorade initiativ. Hon höll i skruvmejseln redan vid tandborstningen. Hon äger visserligen en riktig mikrofon, men i en lek får ingenting vara vad det är. Den riktiga mikrofonen låg på kattvinden och föreställde hemlig avlyssningsutrustning. Skruvmejseln fick vara mikrofon. Jag undrar, om behovet uppstår, vad som skulle kunna spela rollen som skruvmejsel.
Hon hade tagit fram tre böcker: Saltkråkan, Madicken och Snövit.
Hon höjdeskruvmejseln (Clas Ohlson, typ PZ2, förkromad, 99 kronor), tittade tomt ut i universum och sade:
– Kära tittare! Hjärtligt välkomna till sagan på Vårflodsgatan. Vi inleder med omröstningen. Vilka vill lyssna på Saltkråkan?
Pojken sade dovt:
– Snövit.
Jag, alltid ängsligt angelägen om konsensus vid nattningen, sade förstås:
– Snövit.
Flickan sade:
– Och nu får vi in resultatet från omröstningen. Här tickar det in. Saltkråkan fick hundratusen röster, Madicken sjuhundratusen och vi har en vinnare med en komma två miljoner röster. Snövit!
Jag satte mig och började läsa högt ur Snövit, jordskredsvinnaren med 1,2 miljoner röster.
Jag läste den sorgliga inledningen, med bloddropparna som föll på det vita linnet och den goda drottningen som önskade sig en dotter och den onda drottningen och hennes spegel. De var lite förbryllade över frasen "Säg vem som skönast i landet är", för under ekarna på Bräckeskolans gård är "skön" detsamma som knäpp.
– Det hade varit mycket bättre om den onda drottningen hade frågat spegeln vem som är snyggast, sade flickan.
Medan solen sjönk mellan tegeltaken i Kyrkbyn rymde Snövit till skogs med hjälp av jägaren, fann de sju små dvärgarnas hus och blev där så småningom funnen av häxan med förgiftade äpplen.
Flickan lade sina guldlockar tillrätta över axlarna, anlade en glasartad blick, grep mikrofonen-skruvmejseln och sade:
– Ja, oj oj, kära tittare. Här ser det illa ut för Snövit. Hur ska det gå för Snövit. Hur ska det gå? Vi har redan fyra miljoner kommentarer i flödet. Gå gärna in och kommentera Snövits äventyr. Och nu fortsätter pappa.
Utanför sovrumsfönstret hördes alla de nya ljud som jag är på väg att vänja mig vid. Vi har ersatt gnisslet från den kärva spårvagnssvängen vid Djurgårdsplatsen med ett stilla sus, emellanåt uppbrutet av en tankfull basketboll från lekplatsen på andra sidan häcken. Och det gamla huset är fullt av främmande brus: rör, kylskåp, diskmaskiner. På tredje månaden känns det fortfarande som om vi vistas i en hyrd sommarstuga.
Flickan sov med skruvmejseln i handen. Pojken sov med ett muskedunder – ett slags orange kulspruta av plast med små skumplastpilar. Jag lösgjorde försiktigt alla dessa ting och låg sedan och lyssnade på deras snuviga andhämtning och basketbollen utanför fönstret.
Sagostunderna går alltså framåt på Hisingen. Snart kommer väl reklamavbrotten.
Kristian Wedel
