Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Piraten, Slas, Werup, Vilks och livvakterna

KÅSERI: Kommer världen någonsin att få höra den historia som Piratens skickade vidare till Slas som skickade vidare den till Jacques Werup? Och hur kan detta hänga ihop med tryckfrihetsförordningens 250-årsjubileum? Och vad gjorde egentligen livvakten på restaurang Kometen?

Apropå tryckfrihetsförordningens 250-årsjubileum satt alltså jag en försommarkväll för fem och ett halvt år sedan på Olympia i Helsingborg och Helsingborg besegrade Kalmar med 1-0.  Det är lite svårt att förklara hur jag hade hamnat där. Läsaren får helt enkelt godta att det förhöll sig så. Snett bakom mig satt två främmande män och pratade om Jacques Werup. 
Jacques Werup var en fin författare och musikant från Malmö som, bland mycket annat, skrev Casanovas senare resor. Han avled för en dryg månad sedan.


Männen på Olympias läktare i maj år 2011 (varav den ene åt baconchips) berättade en historia om Fritiof Nilsson Piraten, Slas och Jaques Werup och chipsätaren sade:
– Det bästa vore kanske om Jacques Werup höll tyst. 
Sedan gjorde Helsingborg matchens enda mål och alla gick glada ut (utom en slokörad busslast från Kalmar) och jag såg de två männen köpa korv och sedan förlorade jag dem ur sikte. Det var en lätt och solig och liksom skånskt ljus kväll – full av flaggor och mild blåst från sundet – och senare på kvällen hamnade jag på en pub där några helsingborgare aggressivt hävdade att man borde sänka den stora ryttarstatyn över Magnus Stenbock i hamnen. Det var en mycket konstig diskussion.


När jag kom hem till Göteborg försökte jag kontrollera den historia som jag hört brottstycken av på Olympias läktare. Det verkade stämma. Ungefär 1963 hade Piraten och Stig Claesson – Slas – sammanförts för att göra en gemensam bok, Vers på växel. Det var en uppdragsproduktion för Skandinaviska Bankens hundraårsjubileum. Av ingen annan anledning än att dra nytta av en banks representationskonto for Piraten och Slas till Köpenhamn. På färjan hem, då berusningsgraden kan antas ha varit betydande, berättade Piraten en historia för en grupp skånska lärarinnor på resa. Resultatet blev enligt Slas att ingen av dessa damer rimligen mer i sitt liv skulle öppna en Piratenbok. Slas skrev en rolig berättelse om resan, men han avslöjade aldrig vilken historia som Piraten berättat. I stället förvarade Slas denna berättelse – han var liksom kärl åt den – i sitt minne.


Det var denna hemliga historia som männen på Olympias läktare hade pratat om. Jag hade alltså också hört dem säga att Slas före sin död muntligen hade överantvardat Piratens historia till Jacques Werup.
Envar som kan sin Ray Bradbury vet vad detta har med tryckfrihet att göra. I nödfall anbefalles googling på Fahrenheit 451
När jag läste om Jacques Werups frånfälle i höstas letade jag bland nekrologerna förgäves efter upplysningar om detta.


Själv missade jag chansen att fråga Jacques Werup, trots att jag korsade hans spår bara några månader efter fotbollsmatchen i Helsingborg år 2011. Han satt på ett podium på Bokmässan i Göteborg. Jag tror att han pratade om film. Moderatorn frågade om någon hade frågor och jag kände en snabbt övergående impuls att gripa mikrofonen och med hög röst be Jacques Werup avslöja vad Piraten hade berättat på Helsingborgsfärjan år 1963. 
Men jag missade alltså denna enda chans och jag minns precis vad jag gjorde i stället. Jag promenerade ut från Bokmässan och gick raka vägen till Kometen.
Där tjyvhåller författarna aldrig på sina historier.
I ett hörn på Kometen, framför en schnitzel som blott var lite större än Västtrafiks linjenätskarta, satt förstås Lars Vilks.
Jag satte mig på Kometens altan mot Vasagatan.


Efter en stund reste sig en av författarna vid mitt bord och gick tvärsöver golvet och fotograferade Vilks och kom sedan tillbaka och satte sig mittemot mig och skrev via mobilen en glad tirad om Vilks och Kometen på Facebook. 
Jag såg författaren skicka texten till det världsomspännande nätet och jag minns att jag kände en lätt sjunkande känsla i magtrakten när jag insåg att jag förtärde min pytt tio meter från en konstnär som levde under konstant dödshot för att han hade använt sig av sin yttrandefrihet och att jag samtidigt satt mittemot en författare som just hade använt sin yttrandefrihet för att lämna en vägbeskrivning till denna konstnär. Och att jag satt mellan dem. Det steka ägget darrade.


Efter pytten gjorde jag ett slag i Kometens inre. Vid bardisken satt en livvakt framför ett stort glas isvatten. Jag stod precis tillräckligt nära för att höra när ytterligare en gäst frågade om det gick för sig att fotografera Vilks.
Livvakten tittade upp från isvattnet, nickade, och sammanfattade sedan med exakt tio ord en princip som det annars brukar ta timmar att reda ut i en kärv yttrandefrihetsdebatt:
– Självklart. Det är ju faen hela vitsen med alltihop ...

Det mörknade på Kometens veranda, och ibland klev skriftställare ut på trottoaren på ostadiga ben och tände cigarretglödar i mörkret, och några fotograferade Vilks, och livvakterna satt buttert och uttråkat hopsjunkna över sina isvattensglas, och vi satt kvar och pratade om Piraten och Slas. Vi var överens om det inte fanns något som tydde på att Piratens historia tålde dagsljus. 
Men jag undrar ändå om Jacques Werup förde den vidare. Och till vem? Det är allvarliga saker att förvara historier.

Kristian Wedel

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.