I morgondiset på kajen, just när jag skulle kliva på färjan till Bratislava, hälsade en främmande wienare på mig. Det är alltid roligt att bli godtagen i en utländsk stad.
Han hade ett tätt blont skägg. Han bar gula glasögon, en vit käpp och en armbindel i brett tjockt tyg med ett piktogram, tryckt i tjock vit färg, som föreställde en stiliserad man med käpp. På en skylt i ett snöre om halsen – om inte käppen, glas-ögonen och piktogrammet hade varit tillräckligt – meddelades sammanhanget i klartext: han var blind. Han fick några mynt av dem som gick förbi och jag stod med passet i hand och väntade på att få kliva på båten, för när man tar den lilla passagerarfärjan från Wien och far någon timme österut lämnar man också republiken Österrike.
Det är en båttur under viadukter och broar, längs stränder med sprängsten. Efter en stund doppade sig alar i det gröna vattnet – Donau är verkligen inte blå – och cypresser virvlade mot himlen. På de låga stränderna satt gubbar och grillade frukost.
I bland mötte vi pråmar. De bogserades inte: de puffades.
Jag undrade vad för fisk de fångade i de stora utplattade håvarna.
Donau och träsken dunstade i hettan. Jag somnade och när jag vaknade var vi i Slovakien.
Bratislava är en liten huvudstad. Ett slott ruvar uppe på ett berg. En gång bodde kelter här. Poliser har kritvita mössor med lite övermodigt stora skärmar. Slovakien är en ung republik och poliserna måste se stöddiga ut.
Vi försökte gå en guidad tur. Guiden var en vacker och leende och vansinnigt grundlig kvinna som förde oss tio meter åt gången under lätta rokofasader och små takkupor och pratade om pesten, Maria Teresia, den slovakiska bilindustrin (bra) och Vaclav Havel (inte bra). Det verkade vara mycket besvärligt att vara slovak.
Efter en timme – det vill säga efter cirka 50 meter – slet vi oss och gick till gamla rådhuset. I alla europeiska städer av betydelse söder om Bjuv finns det ett gammalt rådhus där det serveras öl.
Sedan tittade vi på operahuset. Det finns alltid ett operahus. I Bratislava var det vaniljgult. Byggnaden såg verkligen nästan ätbar ut.
Sedan gick jag in i en butik som verkade sälja enbart skosnören och sedan förbi några dragspelare och uppför en trappa och genom en port och råkade ut för det som jag råkar ut för när jag besöker främmande städer.
Det var plötsligt sådana där tomma förfallna kvarter – sådana där soliga och overkliga gator – som hör hemma i en drömvärld.
Jag har stött på något liknande i Siena och Skara.
Det är en känsla av overklighet. Man går på tomma sluttande torg med sotiga helgon i nischer och kommer ut i solglöden vid övergivna katedraler och möter sig sig själv som gammal.
Åtminstone tror man att man ska göra det.
Den magiska gatan i Bratislava hette Kapitulska Ulica och var byggd av tystnad och spruckna träportar som inte varit öppnade på hundra år. Det var en murgröna, en rovfågel på himlen och en fontän, och sedan kom jag nedför en trappa – det är alltid en trappa – och det var som om någon vridit på en strömbrytare. Det var precis som det brukade vara.
Här var människorna. Under ett burspråk stod Ulf Sveningson med skissblocket och konterfejade en fet man som åt en ljusröd glass och jag skyndade mig att slita Ulf därifrån innan den fete mannen upptäckte att en svensk stod fem meter därifrån och bestal honom på alla hans dubbelhakor och valkar och näsrodnader.
Satte vi oss således nedanför det gamla rådhuset och åt bacon och ägg och det var 35 grader varmt. Och fontänen strilade i bakgrunden.
Vid bordet intill satt tiggaren och drack vitt vin och åt apfelstrudel. Han hade lutat käppen mot stolen och lagt piktogrammet och de gula glasögonen på bordet. Mitt emot honom satt en ung kvinna och en ung man med Boston Red Sox-keps. Jag gissade att det var hans dotter och svärson.
Jag förbannade min bacon och gick in på kaféet och frågade efter svartpeppar.
Det finns ingen svartpeppar i Bratislava.
Vi åt bacon och ägg och förbannade värmen och tittade på den svale bordsgrannen.
Naturligtvis var han ingen bedragare. Han var bara ledig. Varför skulle en blind tiggare inte få äta en apfelstrudel i Bratislava? Han var dessutom klokare än vi. Han satt i skuggan och han drack vitt vin. Det finns överhuvudtaget inget mer att säga om saken.
På båten hem sov han.
I morgon:
Wienerstämning.
