Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel och Sveningson i Wien, del 1: Mystiskt morgondrama!

En märklig polisinsats med walkie-talkies och en mystisk makthavare i skogsgrön kavaj. Det är ingredienserna i första delen av Kristian Wedels och tecknaren Ulf Sveningsons resa till Wien.

Den första morgonen i Wien gick jag ut före frukost.  Det var en lördag. Park-arbetarna på Rooseveltplatz gick och räfsade glassplitter.  De små energiska spårvagnarna skramlade tomma ut mot Grinzing och Neuwaldegg. 
Så hände något. Eller rättare sagt: något verkade vara på väg att hända. 

Ur ett av de kompakta ny-renässanspalatsen med indragna valv och pelargångar längs trottoaren, med små butiker i ständig skugga, kom en vakt. 
Det är två hundra meter eller så från rådhuset, så han tedde sig mycket malplacerad.  Rådhuset är operettmuntert med flaggor och pelargoner.
Jag hade varit där kvällen före, i de utsträckta kalla korridorerna. Jag hade träffat en svensk som berättade att han 1972 i New York såg Anton Karas skjutas upp på en pelare ur underjorden, klädd i vit frack, spelande Harry Lime. 
Och det, sade svensken, hade bara varit pausunderhållningen.
Jag var lite besviken på schnitzeln i rådhuskällaren.  

Vakten var grå i morgonjuset – klädd i ett slags damasker som övergick i knälånga strumpor. Basker. Pistol i ett hölster på låret. Otålig min.
Sedan kom en gumma ut. Jag kan inte finna någon sakligare beteckning än det nedsättande ”gumma”. Hon bar sjalett och små kippiga tofflor och spolade gatan framför vakten med en vattenslang. 
De stod sedan och väntade. De verkade vantrivas med att jag tittade på dem, så jag fortsatte genom de tunga gräddvita kvarteren bakom rådhuset. En smörgåsbutik hade svarta galler för fönstren. En port stod vidöppen. Innanför hördes slipmaskinsljud. Hantverkarna var morgontidiga. 
När jag kom runt huset klev jag nästan in i en polispiket. Sidodörren var öppen, två män och en kvinna satt och dinglade med benen, de var klädda i jeans och collegetröjor, och de hade walkie-talkies. På trottoaren stod två uniformerade poliser. En av männen i jeans talade tyska med kraftig amerikansk accent. 
Jag kände mig sårad över att jag tedde mig så harmlös att de inte brydde sig om mig. 

Jag ställde mig demonstrativt nära, så att de skulle befara att jag tjuvlyssnade, och läste i tre minuter i ett skyltfönster: 

Tuch 19,85
Tunika 38,00
Hose 36,40

De brydde sig inte om mig. Den amerikanska accenten 
rullade fram, envist, han gav sig inte. Jag förstod i princip ingenting: det var något om gator och riktningar.
Jag flyttade mig och stod nu blott någon meter från kylaren och läste fem gånger:

Nöm Mix Fruchtyoghurt 
180 gram 0,39


Sedan gav jag upp och började gå tillbaka samma väg. Jag gick en sväng i rådhusparken. Jag satt en stund på en bänk. 
Efter en kvart såg jag på andra sidan Garnisonsgasse (9:e distriktet, i Wien måste man alltid berätta vilket distrikt det är) den civile polisen med den amerikanska accenten. Han hade en röd ryggsäck på axeln. Han skulle uppenbarligen föreställa en morgontidig student. Hans utseende påminde om en ung Leonard Cohen.

 
Jag var nu tillbaka vid utgångspunkten. Gumman och vakten stod kvar och väntade vid den nyspolade gatan. 
Då kom från centrumkvarteren – tvärsöver spårvagnsspåren, från Sigmund Freudparken och de gamla privatpalatsen runt Schottenring – en vinröd Rolls Royce. På bagageluckan hade den ett arrangemang av blanka stålrör. 
Bakdörren öppnades. Ut klev en mycket kort man, nästan en dvärg, och den grå vakten sprang fram och lyckades i sista sekunden skapa illusionen av att ändå hade hjälpt till med dörren.
Den mystiske makthavaren var klädd i grön kavaj. Ett granskogssus vilade över kulören. Han klev över den nytvättade trottoaren och in i byggnaden. 
Det var över på tio sekunder.


Tvärsöver gatan såg jag nu att alla de tre civila poliserna hade följt denna entré under det att de utförde vad som sannolikt var tänkt som en representativ provkarta av Wienpolisens standardrepertoar över trovärdiga civila beteenden: tittande på mobiltelefon, försjunken i fasaddekoration, tändande cigarrett med kupad hand.
Jag tyckte att där med cigarretten och den kupade handen kändes lite för mycket Philip Marlowe för min smak, men de har kanske inte hunnit modernisera rutinerna. De vandrade tillsammans mot den silverne piketbussen som nu stod nedanför rådhusets pelargoner och jag stod kvar en stund och undrade vad jag hade sett och gick sedan tvärsöver spårvägsspåren till Hotel Regina och åt brötchen och drack kaffe. 

I morgon: Kaféjakt

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.