Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Wedel: Jaså, är det du med borrmaskinen ...

KÅSERI: Jag är alltså fönstertittare. Men jag vill betona att det inte är något slags ekivok aktivitet.

Jag är fönstertittare. Jag vill betona att det inte är något slags ekivok aktivitet, även om det kanske inte är helt moraliskt försvarbart.  Jag går alltså på gatorna – vanligen i Majorna, Masthugget och Linnéstaden – och jag kikar (diskret) in i fönstren.  Det är inget tecken på åldersförändring, för jag har ägnat mig åt denna idrott sedan jag var barn.


Det är till att börja med en  stumfilmsupplevelse. I ett fönster längs min morgonväg – jag vill inte ange det närmare – finns en frisersalong. Frisören är lite korpulent. Jag kan föreställa mig hur han beställsamt konverserar kvinnan i stolen. Det är alltså bara jag som befriad från detta sövande prat kan se att frisören mest tittar på sig själv i spegeln, med synbar belåtenhet. I bland korrigerar han någon lock vid det egna örat.
Rena butikskyltfönster är jag inte så förtjust i. Skälet är att någon redan har arrangerat dem för att man ska betrakta dem. De har alltså garden uppe. På Kungsgatan finns dock ett skyltfönster med en enorm träelefant och en badrumsvåg. Tolkningsmöjligheterna är nästan överväldigande.


Men många års erfarenhet av fönstertittande har också fått mig att ana lokala specialiteter. Möjligen är de en del av en större struktur som blott professorer i etnologi eller ledarskribenter på Aftonbladet är mäktiga att uppfatta. I fönstren kring Redbergsplatsen – framfört allt i backarna på Ånäsvägen – har jag flera gånger observerat äldre damer som äter tårta. Det kan vara klockan tio på förmiddagen. Det är en vacker profilbild: tårtkartongen uppslagen med vit lucka på köksbordet och sedan två stadiga profiler med höjda skedar. Det är bilder att längta in i. En dag ska jag fatta mod och ringa på.
Jag har aldrig sett tårtor i fönstren kring Frölunda Torg och Opaltorget. Där syns i stället äldre män som ensamma lyssnar på en radio – troligen Ring P1 – med sned antenn.
När jag ser dessa tårtor på Ånåsvägen känner jag ett starkt behov av att äta tårta klockan tio på morgonen. Det är inget begär som jag annars brottas med. 

Det ligger i sakens natur att det går att observera bara de nedre våningsplanens fönster på detta fullständiga sätt. Från och med tredje eller fjärde våningen erbjuds för fönstertittaren intet mer än en vinkel snett upp i taket. Därmed förefaller dessa lägenheter vara inte blott obebodda utan också kliniskt välstädade, för det går inte att ha tidningshögar och gamla kläder i taket.
Det kan vara en tröst för den som känner sig vanmäktig över att hemmet är ostädat: lägg dig i soffan och titta i taket, där är det snyggt.

 
Men betraktandet av dessa högt belägna fönster leder också till att man får en förvriden uppfattning om vad som så att säga dominerar lägenheten. Man ser ju blott den översta halvmetern, i en betydligt flackare vinkel än lägenhetens invånare som aldrig ägnar en tanke åt att det ligger koftor på garderobstak eller gamla påskägg på Billybokhyllor som inte når upp till taket. Det är bara jag som ser dessa glömda Monopolspel, gröna ringpärmar, bruna medicinflaskor eller – i ett fall – ett salongsgevär som såvitt jag kan förstå inte har flyttats på fem år. 


I en lägenhet nära Stigbergsliden såg jag i flera år något som såg ut som en borrmaskin överst på en hylla. 
En gång skulle jag göra en intervju med en göteborgsk museiperson och vid det inledande småpratet om Majorna och spårvagnar, när vi hängde av oss rockar och fyllde på kaffemuggar, insåg jag plötsligt att jag sitt mittemot mannen, vars fönster jag passerade nästan varje dag.
Jag var oerhört nära att säga:
– Jamen, det är ju du som har en grön borrmaskin över Nordisk Familjebok! 
Men man ska väl inte göra sig konstigare än man är.  


 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.