Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Wedel: Ingmar Bergman är större än Zlatan

KÅSERI: Vem var egentligen störst? Zlatan eller Ingmar Bergman? Och hur var det med skidåkningen?

En ganska känd kollega – som jag ämnar namnge (kanske) blott väldigt sent vid Publicistklubbens nästa julfest – sade en gång:

– Det är väl inget svårt att vara kåsör. Det är ju bara att skriva det man ser och hör. 

Nja. Det är inte så det går till. Man går och klämmer på saker. Man har listor med pilar och kulörer. Ibland tänker man med vemod på vad Einstein sade när någon frågade hur han löste ett problem och han svarade: 

– By thinking constantly about it. 

Eftersom man inte är någon Einstein tar det alltså ännu längre tid. 

Men häromdagen arrangerade sig verkligheten som ett kåseri utan någon inblandning från min sida.  Det var färdigt från början. Jag behövde inte dra ifrån något. Jag behövde förvisso inte lägga till något.

 
Tre unga män satt på en bänk på Centralstationen. 

De satt mittemot biljettbutiken, alldeles intill mosaikkompassrosen i golvet.  Bänkarna är arrangerade med ryggstöden mot varandra.  På andra sidan ryggstödet satt jag med en pojke som fyller sju år på fredag (födelsedagen är hans huvudsakliga samtalsämne sedan två månader).  Pojken hade först förtärt en korv med mos. Nu åt han desserten, en kanelbulle. Lunchen skulle ha glatt en redaktionell tidsstudieman, vi var klara på mindre än tio minuter. 

Normalt brukar man som kåsör söka någon karaktäriserande detalj när man återger repliker mellan okända människor. En del kåsörer har drivit detta till … tja, kanske inte till mästerskap, men låt oss säga att de har drivit det långt. Ett Rött Skägg utropar saker till en Blå Handväska med mera.  På Centralstationen fanns inga sådana möjligheter, ty de unga männen var identiska. De hade små formgjutna paraffinfrisyer och kornblå glansiga baseballjackor med bokstaven W på bröstet. 
Det var – jag kan inte rå för det – Ung Man 1, Ung Man 2, och Ung Man 3. 

Ung Man 1 (läser på telefonen): Det står här att den internationellt mest kände svensken är Ingmar Bergman. 
Ung Man 2: Vem är Ingmar Bergman? 
Ung Man 3 (ivrigt): Jag vet vem Ingmar Bergman är! Han är skitkänd. Han var med i Let’s Dance. 
Ung Man 2: Ingmar Bergman? I Let’s Dance?
Ung Man 3: Ja, han var som typ Zlatan på att åka skidor. Det var på sjuttiotalet och han vann allting i slalom och störtlopp. Han var grym. De sa på Let’s Dance att Ingmar Bergman var som Zlatan på skidor.  
Ung Man 2: Zlatan åker väl inte skidor.  
Ung Man 3:  Fatta! Det är ju Ingmar Bergman som åker skidor. Han i Let’s Dance. Fatta!

Jag satt och lyssnade på dem med verklig vördnad.  Framför allt tyckte jag om den kärva och allt övergripande uppmaningen ”Fatta!”. 

Jag tyckte att det påminde vagt om ett ofta återberättar ögonblick (jag vet inte om det är sant). En ung Charlotte Kalla ombads för några olympiader sedan kommentera ryktet att Gunde Svan eventuellt skulle bli förbundskapten för skidlandslaget.

 
Kalla, som var lite mindre än ett år gammal när Gunde tog sin sista OS-medalj, men som kunde antas under många av barndomens lördagskvällar ha följt lekprogrammet ”Fångarna på fortet”, svarade storögt:

– Gunde Svan?! GUNDE SVAN?! Vad vet han om skidor? 

Min pojke åt sin kanelbulle med en effektivitet som är honom främmande i andra sammanhang. Det var som en industriell process. Pärlsocker snöade runt honom.

Ung Man 1 (tittar eftersinnande i telefonen):  Alltså, jag får lite konstiga träffar … om han var lika stor som Zlatan på sjuttiotalet fast åkte skidor … ja, alltså men det verkar som om Ingmar Bergman också gjorde film.
Örnen har landat, tänkte jag.  
Ung man 3:  Vad är det för konstigt med det? Zlatan har ju gjort jättemycket film.
Sedan gick de, bort under taken mot Stockholmståget. Min pojke frågade: 
– Är du klar, pappa? 
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.